förunderligaste skedde förra sommaren, att måsar kommo upp från kusten, kommo många mil upp från kusten och satte sig på denna gård i ödemarken. Så känt hade nybygget blivit i hela skapelsen! Och vad skola vi tro, att Eleseus och lille Sivert fingo för tankar, när de sågo måsarna? Å, det var främmande fåglar, långväga ifrån, det var inte många, men det var sex stycken, vita, precis likadana, de gingo då och då på marken, ibland pickade de i gräset. — Far, varför ha de kommit hit? frågade de små pojkarna. — För att de vänta oväder på havet, svarade fadern. — Å, vad det var hemlighetsfullt och märkvärdigt med de där måsarna!
Och mycken annan nyttig och god lärdom gav Isak sina barn. De voro nu så stora, att de skulle ha varit i skola, men skolan låg många mil från nedåt bygden och stod icke att nå. Isak hade själv lärt pojkarna läsa innantill om söndagarna, men för någon sorts högre undervisning låg inte heller han, född till nybyggare som han var. Katekesen och bibliska historien vilade därför lugnt på hyllan hos getosten. Isak måste anse, att boklig okunnighet i viss mån var en styrka för människan. Så lät han barnen växa upp. De voro båda två hans glädje och välsignelse. Isak måste ofta tänka på, när de voro små och deras mor inte ville låta honom ta i dem, därför att han hade kåda på händerna. Hm, kåda, det renaste som fanns! Tjära och getmjölk och till exempel märg, det var sunt och förträffligt alltsammans, men kåda, furukåda — säg ingenting!
Ja, där gingo alltså barnen i ett paradis av smuts och okunnighet. Men de voro vackra barn, när de någon enstaka gång tvättade sig, och lille Sivert var en riktig karlakarl, men Eleseus var finare och djupare. — Ja, men hur kan måsarna veta, att det blir oväder? frågade han. — De ha känning av det, sade fadern. Men det finns ingen, som har mer känning av oväder än flugan, sade han, hur det nu kan vara med henne, om hon får gikt eller blir yr i huvudet eller vad det kan vara. Men slå aldrig efter en fluga, för då blir hon bara etter värre,
