sade han. Kom ihåg det, pojkar! Bromsen är en annan sort. Han dör själv. Bäst det är så kommer bromsen en dag på sommaren, och bäst det är så är han alldeles borta igen. — Vart tar han vägen? frågade Eleseus. — Vart han tar vägen? Fettet stelnar i honom, så att han blir liggande.
Var dag fingo de lära sig mer. När de hoppade ned från höga stenar, skulle de hålla tungan inne i munnen, så att de inte fingo den mellan tänderna. När de blevo stora och skulle ha god lukt med sig till kyrkan, skulle de gnida sig med litet renfana, som växte uppe i liden. Far hade reda på så mycket. Han lärde barnen om stenar och om flinta, att den vita stenen var hårdare än den grå; men när han fann flinta, måste han också laga, så han fick fnöske. Sedan slog han eld åt dem. Han lärde dem om månen, att när de kunde ta in i den med vänstra handen, så var det ny, och när de kunde ta in i den med högra handen, så var det nedan — kom ihåg det, pojkar. Någon gång gick Isak för långt och sade besynnerliga saker: en gång kom han med ett uttalande om att det var svårare för en kamel att komma in i himlen än för en människa att träda på en nål. En annan gång, när han undervisade om änglarnas dans, sade han, att de ha stjärnor fastspikade under klackarna i stället för klackjärn. Goda och trohjärtade lärdomar, som passade till nybygget. Skolmästaren nere i bygden skulle le åt dem, men Isaks barn närde just lagom sitt drömliv med dem. De blevo upplärda och utbildade för sin egen trånga värld, vad kunde vara bättre? Vid slakttiden på hösten voro pojkarna mycket nyfikna och mycket oroliga och bedrövade för de djur, som skulle dö. Så måste nu Isak hålla med den ena handen och sticka med den andra, och Oline hon rörde i blodet. Gammalbocken blev framledd, vis och skäggig, småpojkarna stodo vid husknuten och kikade. — Det var otäckt, vad det blåser kallt i år, sade Eleseus och vände sig bort och torkade ögonen. Lille Sivert grät mera ogenerat och kunde inte bärga sig utan ropade: Nej, stackars gammalbocken! När bocken var
