stucken, kom Isak fram till sina små och gav dem följande lärdom: Ni ska aldrig stå och säga stackars och ömka ett slaktoffer, för då blir det bara seglivat. Kom ihåg det!
Så hade åren gått, och nu började det bli vår än en gång.
Inger hade skrivit igen, att hon hade det bra och fick lära sig mycket på tukthuset. Hennes lilla flicka var stor och hette Leopoldine efter den dag hon var född, den 15 november. Hon kunde allting och hade fallenhet för att virka och sy, ja, det var utmärkt vackert, antingen det var på tyg eller stramalj.
Det märkliga med detta sista brev var, att Inger själv hade stavat och skrivit det. Isak var inte styvare karl än att han måste få brevet läst hos handelsmannen nere i bygden, men när han hade fått in det i sitt huvud, så satt det där också.
Nu satte han sig med stor högtidlighet vid bordsändan, vek upp brevet och läste det för de små gossarna. Oline kunde också gärna se, att han kunde läsa skrivet så bra, men eljes vände han sig inte med ett ord till henne. När han slutat, sade han: Där kan ni höra, Eleseus och Sivert, det är mor eran, som själv har skrivit det här brevet och fått lära sig så mycket av alla slag. Och lilla, lilla syster eran, hon kan mer än vi allihop. Kom ihåg det! — Barnen sutto tysta och förvånade. — Ja, det var inte litet det, sade Oline.
Vad menade hon? Tvivlade hon på Ingers sannfärdighet? Eller misstänkte hon Isaks läsning? Det var inte gott att utgrunda Olines verkliga mening, när hon satt där med sitt saktmodiga utseende och sade tvetydigheter. Isak beslöt att inte bry sig om henne.
Och när nu mor kommer hem, ska ni också få lära er att skriva, sade han till de små gossarna.
Oline flyttade litet på några kläder, som hängde till torkning vid spisen, flyttade på en gryta, flyttade på kläderna igen och gav sig sken av att syssla med något. Hela tiden funderade hon. — När det blir så präktigt här i
