den och räknar getterna. De stå där med sina killingar och äro fulltaliga. Han räknar korna, grisen, fjorton höns, två kalvar. Jag hade så när glömt fåren, säger han högt för sig själv. Han räknar fåren och låtsar som han är nyfiken på om de finnas där alla. Isak vet mycket väl, att ett får fattas, han har vetat det mycket länge. Varför då ställa sig förvånad? Oline hade ju för en tid sedan narrat honom och ljugit bort en get, fast alla getterna funnos; han hade tagit munnen mycket full den gången, men hade inte haft något för det. Han hade aldrig något för det, när han grälade med Oline. När han skulle slakta i höstas, märkte han genast att en tacka saknades, men han hade inte kurage att fordra räkenskap för henne med detsamma. Han fick det inte heller senare.
Men i dag är han morsk, i dag är Isak morsk, Oline har gjort honom galen. Han räknar fåren om igen, sätter pekfingret på vart får och räknar högt. — Oline kan gärna höra det, om hon står utanför. Och han säger med hög röst många dåliga saker om Oline: att hon har ett alldeles nytt sätt att föda upp får på, så att ett av dem blir alldeles borta, en tacka! Hon är en riktig tjuvkona, det är hon! Åja, Oline kunde gärna stå utanför och få sig en ordentlig skräck! Han kliver ut ur lagården, går till stallet och räknar hästen, därifrån ämnar han sig in, in i sitt hus för att säga sin mening. Han går så fort, att blusen står ut som en påse på hans rygg. Men Oline har kanske märkt ett och annat genom fönstret. Hon kommer sakta och säkert ut på trapphällen, hon har spann i händerna och skall ut i lagården.
Var har du gjort av tackan med de platta öronen? frågar han. — Tackan? frågar hon. — Hade hon varit här, så hade hon haft två lamm nu, var har du gjort av dem? Hon hade alltid två lamm. På det viset har du bedragit mig på tre får, förstår du det?
Oline var alldeles överväldigad, alldeles tillintetgjord av beskyllningen, hon vaggar med huvudet, och benen tyckas vika sig under henne, så att hon kanske måste falla