och slå sig. Hennes hjärna arbetar hela tiden, hennes snarrådighet har alltid gagnat henne, alltid inbragt henne fördel, den fick inte svika nu heller.
Jag själ getter och jag själ får, säger hon stilla. Jag undrar, vad jag gör med dem? Jag äter väl upp dem. — Ja, du vet själv, vad du gör. — Jaså. Tror du inte jag har nog mat och sovel här i din tjänst, Isak, utan att jag ska behöva stjäla också? Men det skall jag säga på din rygg, att det har jag inte behövt i alla dessa år. — Ja, vad har du då gjort av tackan! Har han Os-Anders fått henne? — Han Os-Anders! Oline måste rent av sätta ifrån sig spannen och slå ihop händerna: Ja, hade jag inte värre synd på mitt samvete! Vad är det för en tacka med lamm du pratar om? Är det den där geten, som har platta öron? — Ditt kräk! säger Isak och vill gå. — Är du inte en underlig karl, Isak! Här har du fullt upp av allt och en otalig mängd kräk i lagården, men du har inte nog! Kan jag veta vilken tacka och vilka två lamm du kräver mig på. Du borde tacka Gud för hans tusenfaldiga misskundsamhet. Nu är det bara denna sommaren och ett stycke fram på vintern, så få tackorna lamm igen, och du får tre gånger så många som du har nu!
Å, den Oline!
Isak gick, brummande som en björn. En sådan dumbom jag var, som inte gjorde av med henne första dagen, tänkte han och okvädade kraftigt sig själv. Vilken idiot, vilken hästlort jag var! Men det är inte för sent ännu! Vänta bara, låt henne gå in i lagårn! Det är inte rådligt att göra något med henne i kväll, men i morgon är det rådligt. Tre fårkräk borta! Kaffe, sa’ hon!
