X.
Följande dag skulle medföra en mycket stor händelse. Det kom främmande till nybygget: Geissler kom. Det var inte sommar på myrarna ännu, men Geissler aktade inte på föret, han kom till fots i präktiga skaftstövlar med bred, lackerad krage. Gula handskar hade han på sig och var fin; en karl nere från byn bar hans saker.
Han kom nu egentligen för att köpa en fjällsträckning av Isak, en koppargruva, och vad pris skulle de nu sätta den i? För övrigt kunde han hälsa från Inger — duktig kvinna, omtyckt. Han kom från Trondhjem och hade talat med henne. Isak, du har arbetat mycket här! — Åja. Jaså, I har talt med Inger? — Vad är det där, jag ser där borta? Du har satt upp kvarn, du mal ditt eget mjöl? Utmärkt. Och du har brutit mycket mark, sedan jag var här. — Och det stod bra till? — Ja, det står bra till. Jaså, med din hustru. Ja, nu skall du få höra! Låt oss gå in i kammaren. — Nej, där är så ostädat! säger Oline, av flera skäl avvisande.
De gingo in i kammaren och stängde dörren. Oline stod kvar i dagligstugan och fick ingenting höra.
Länsman Geissler satte sig, slog sig kraftigt på knäna. Han satt inne med Isaks öde. Du har väl inte sålt kopparberget ditt? frågade han. — Nej. — Gott. Jag köper det. Jo, jag har talat med Inger och fler än henne. Hon blir visst fri med det första, det är hos kungen nu. — Hos kungen! — Hos kungen. Jag gick till din hustru. Det var ingen svårighet för mig att slippa in naturligtvis. Vi språkades vid en lång stund. Nå, Inger, det står ju bra till, riktigt bra? — Ja, jag kan inte klaga. — Längtar du hem? — Ja, det måste jag ju erkänna. — Du skall snart få komma hem, sa’ jag. Och det kan jag säga dig,
