vilja dikta och fantisera och gå som en sömnvandrare genom det praktiska lifvet, är antingen oduglighet eller högfärd." För hjärtesorgen var han ännu icke lugnad: "Ack, det oförklarliga, det inkonsekventa, det orimliga människohjärtat, hos mig och andra!... Mitt hjärta, försmått af dem, som kunde och förrådt af dem, som borde förstå det, har dragit sig tillsammans och återfår under ingen sol sin förra spänstighet... Mitt hjärta är utlefvadt, är dödt, och jag vet icke hvem som kan uppväcka det från de döda". Emellertid längtade han alltjämt till Sireköpinge, där han — när han, som han hoppades, årligen besökte Skåne — lofvat taga sitt högkvarter. Martina von Schwerin hade i juni varit ett par veckor på Råda för att hälsa på sin gamla sjukliga moder. Tegnér hade hon hoppats träffa i Göteborg eller i Varberg, men det hoppet slog fel. På hans Varbergsbref svarade hon nu:
Sireköping den 20 juli 1826.
Huru rikligt, huru tillfredsställande har ej Herr biskopens kärkomna, förträffliga, efterlängtade bref betalt dess långvariga tystnad! Tack för hvarje snillets uttryck, tack ännu mer för hvarje hjärtats och förtroendets heliga meddelanden! — Tack äfven för hvarje förnuftets beslut, som för den ömmande och forskande vänskapen så kraftigt bevisar ett ädelt sinnes upphöjda förmåga att under lifvets skiftande omväxlingar och dess ofta tryckande fordringar alltid förblifva sig själf värdigt. De tvenne sidor af Herr biskopens bref, som så härligt förklarar er sinnesstämning i afseende på ämbetets praktiska åliggande, har gjort mig mer nöje än jag kan säga det. Ej för det jag någonsin tviflade på er duglighet i detta eller i något fall, men för det de andas detta själens höga, ostörbara lugn, som grundar sig på medvetandet af sann förtjänst och osviklig vilja. Blif således ämbetsman som ni är skald, som ni är vän, som ni är människa! — Tillåt mig blott att under hvarje synpunkt få älska er och att i tysthet glädja mig åt den vänskap, som leder mången snillets och känslans stråle till fröjd och ljus på min obetydliga bana!
Min mors önskan och längtan gjorde det omöjligt att uppskjuta min Göteborgsresa till den tidpunkt den visserligen kunnat blifva för mig af ett fördubbladt värde. I Varberg tycktes man mig böra sakna allt — jag blott Tegnér, som lifligt efterfrågades och om hvilken ingen därstädes visste något mer än vi alla veta och alla beundra. De fjorton dagar jag vistades hos min mor hade för mig ett eget intresse. Ack, tusende röster tala till oss från hembygden; i afseende på den äro vi alla söndagsbarn. Vi se och återfinna där alltid barndomens och oskuldens skyddande andar, som under lefnadens fortgång så sällan skönjas af vår af erfarenhet och visdom mörknade blick. Några dagar, som af Schwerin och barnen användes till besök hos en vän, tillbragtes af mig helt ensam med gumman, från hvars sida ålderdom och kraftlöshet om dagarna ej tillät mig att vika. Morgnar och aftnar däremot begagnade jag till härliga, länge försakade utflykter i den välbekanta nejden, och klättrande i bergen berodde det ju blott af mig själf att ånyo tro mig vara den glada, fria, obekymrade varelsen från fordom. Men nej, jag fann att under den långa, tröttande
