vandringen genom lifvet hade hjärtat blifvit en oskiljaktig reskamrat, hvars ouppfyllda fordringar och aldrig hyllande längtan ej mer tillstadde sinnets för alltid flydda lugn. Modfälld vände jag tillbaka till vanans och plikternas inskränkta bana, inom hvilken vi alla så godt vi kunna bjuda till att freda oss för hvarje ödets nyckfulla kraf. Och hvad äro väl de enda ljusa punkterna af vår lefnad? Blott de ögonblick, då vi, återhämtande andan, på det moraliska lifvets höjder med sann själfförsakelse och upplyft blick beskåda mänskligheten och förgäta att äfven vi tillhöra den...
Mycket, oändligt mycket kunde jag ännu hafva att säga; men mitt bref är redan för långt i afseende på dess ringa intresse. Förlåt det, ty det skrifves i allra största hast. Hindrad genom tusende hvardagslifvets tillfälligheter att tills i dag fatta pennan, vill jag ej låta denna sista postdag förbigå utan att till Varberg sända uttrycken af vänskapen, af saknaden som aldrig upphör att lifva mitt sinne, då fråga är om Tegnér. —
Vid Herr biskopens hemkomst finner ni i ert hus ett vänligt ansikte mer — mitt porträtt, som för någon tid sedan fördes till Växjö af en löjtnant Hejdeman, som lofvat mig att få veta till hvem han därstädes aflämnade det; ty som jag ingen bekant därstädes äger, kunde jag ej gifva honom någon adress. Jag vill hoppas det kommer till rätta och erhåller den lofvade afundsvärda platsen i Herr biskopens eget rum. — Ack, kommer ni då verkligt och återtager den treffiga, förtroliga i soffhörnet? Huru skall jag uttala det »Välkommen, som härvid återljuder i hjärtats helgedom? Jag väntar nu Åkerhielms, som uppehållit sig i Varberg. De tidningar, de därifrån medföra, skola göra dem ännu kärkomnare för mig. För i dag farväl! Glöm ej en tillgifven vän
M. Törngren.
Jag träffade Agardh i söndags vid Ramlösa; vi språkade om vår förlorade, aldrig förgätne vän. Agardh har blifvit gammal och ful — men hvad synes mig friskt och af glans från Lund, sedan Tegnér ej mera finnes där?
