själ, på det mång hjärtans tankar skola uppenbaras.'"
I januari 1837 skref hon:
"För öfrigt smickrar jag mig med att ej vara en ovärdig lärjunge af eder sats, 'det sjuklighet väl kan tvinga oss att lida till förtviflan, fastän aldrig till elakt lynne'. Också har ingenting afhållit mig att fullgöra alla mina skyldigheter, med någon liten hugkomst af jag tror Vespasiani ord: 'att en kejsare bör dö stående' — så ock husmodern, som väl också har sitt regemente att styra. Och hafva vi det icke alla öfver oss själfva? En ädel utöfning däraf är visserligen då man ej tillåter själen att genom lättja och veklighet förstöras i likhet med kroppen."
Om sällsyntheten af hennes företeelse och själfständigheten af hennes utbildning vittnade Brinkman i ett bref från de sista åren (af den 17 oktober 1845) på följande sätt: "Stella var onekligen redan när jag lärde känna eder, 1810, en accomplished lady. 'Hon öfverträffar oss ju i allt', sade mig själfva Ängeln.[1] Men huru litet har ni sedermera åtnöjt er med den bildning, som beundras i våra sällskapssalar och dock slutligen ger så liten tillfredsställelse i det inre lifvets slutna hem."
"Stella" var det poetiska namn, hvarmed Brinkman ända från 1820-talets början brukade beteckna sin beundrade väninna. Under detta namn besjöng han henne i sin prisdikt 1821 "Snillets värld". I sin ungdom under vistelsen i Tyskland hade han gifvit detta namn åt en viss Charlotte von Klüx, som dock icke kom att intaga något mera framstående rum bland hans "huldgudinnor". Nu efter tre årtionden återupptog han det och den nya Stella blef hans beständiga ledstjärna.
Som svensk poet hade Brinkman då och då i enskilda kretsar gjort sig bekant under det förra årtiondet. Redan 1814 hade Martina von Schwerin uppmanat honom att framträda med sin svenska lyra. Detta dröjde emellertid ännu åtskilliga år. Dessförinnan skickade han henne en till "Friherrinnan von Schwerin den 19 mars 1820" dedicerad dikt Vänskapen. Högstämdt, men mångordigt och "luftigt" besjöng han den centrala känslan i sammanlefnaden, såsom han fattade denna — "Ömma själars skyddsgudinna!" Han älskade att tänka sig lifvets ideala sida, dit främst vänskapen och konsten höra, såsom en poetiskt paradisisk ö, ett platonskt Atlantis. Så slutar också denna dikt om vänskapen:
På den ö, som fjärran flyter
uppå diktens stilla haf,
där din trogna tjusnings-staf
tidens storm i lugn förbyter..
där att allt mig återgifva
hvad jag mist, — att, öm och mild,
än min själ med ungdom lifva
visar du mig Stellas bild.
När Brinkman 1842 lät trycka denna dikt i sina Vitterhets-Försök, försåg han den, då dedicerad "till Stella", med följande anmärkning: "Till Stella — inom Sverige författarens lefvande sångmö under 30 års tid".
- ↑ Charlotte Åkerhielm.
