med Tegnér och läsningen af hans dikter var det ju annars som förde hennes "entretien epistolaire" allt mera öfver på hemlandets språk. Brinkman tyckes emellertid satt hennes franska bref lika högt. Redan ett par år efter brefväxlingens början skref han: "Jag försäkrar er, utan den minsta öfverdrift, att edra bref stå öfver madame de Sevignes och andras, hvilkas läsning intressera oss ännu efter sekler... Man kan utan skryt tillägga, att edra bref innehålla vida mera tankar än madam de Sevignes" (20 januari 1815). Då fru Martina tog den berömda epistolära författarinnan i försvar, yttrade han (14 februari 1815): "Jag kommer alltid att sätta edra bref öfver madame de Sevignes... Jag tycker mycket om henne, och först efter att ha läst hennes samling mer än en gång har jag förstått att sätta mer värde på hennes personliga karaktär än på hennes stil och öfvertygat mig att hon i flera fall stod högre än sitt tidehvarf och sin omgifning." Och ett par år senare skref han (14 november 1817): "Hvilken skulle icke vara stolt öfver en sådan brefväxling med den, som i hvarje afseende betyder mera än madame de Sevigne! Ingen kan hysa större tillgifvenhet för er än jag. Har jag då icke så många gånger att tacka eder vänskap för att jag i flera hänseenden icke bör känna mig främmande i Sverige?"
Sin tillgifvenhet uttrycker han tidt och tätt för henne själf och äfven för de andra vännerna. Till Tegnér skref han t. ex. på hösten 1823, då Martina von Schwerins hälsa hade varit vacklande: "Hennes förlust skulle lämna mig alldeles ensam inom det inre lifvet, som vi bägge sedan 12 år lefvat med hvarandra. Under hela denna tid har jag väl knappt ägt en tanke eller en känsla, som jag ej meddelat henne, och om du också med halft skämt förebrått mig "att i visst afseende alltför mycket hafva förfrommat henne", så smickrar jag mig dock, att vår förtroliga vänskap i hennes enskilda belägenhet varit henne nyttig, åtminstone bidragit till den sällsynta utbildning hon själf gifvit sig, till det själfförtroende hvarmed hon småningom skapat sig ett sätt att vara, tänka och verka, alldeles oberoende af hennes tryckande och oheliga omgifvelser. Att jag åtminstone ej blott blifvit lyckligare utan bättre genom hennes vänskap och nedlåtande förtrolighet — den öfvertygelsen medtager jag i grafven."
I ofta återkommande krämpor hade Brinkman i fru Martina en "olyckskamrat". Hon bar dem, synes det, med mera manligt mod än han. Då han en gång (på våren 1828) "darrat för hennes hälsa", skref hon: "Frukta ingenting för mig. Det finnes ännu varelser, som hafva behof af mig på jorden." För dessa ville och skulle hon lefva. Sjukdomen plågade henne mest därför att hon då tvingades att vara egoist. I april 1832 heter det i ett bref till Stockholmsvännen:
"Hvad smärtan beträffar är jag ej mot henne fientligt sinnad, ty hon allena når till själens djup och uppdagar skatter, som därstädes eljest för evigt lågo förborgade. Visserligen grumlar hon den lugna klara ytan, under hvilken de obegagnade döljas; men hvarje ny naturkraft, som framkallas hos människan, är mot henne en välgärning, som det beror af henne själf att göra fruktbärande, och af sann och djup betydelse har alltid synts mig dessa evangelistens ord: 'Ja, ett svärd skall gå igenom tina
