öfvertygade om hans misskända förtjänst. Säg mig" — skrifver hon till Tegnér — "är man ej lycklig att lefva långt ifrån dessa usla varelser, att slippa se dem i ansiktet, och höra deras tomma, meningslösa, skrytande språk?" — Slutligen i februari 1828 blef Brinkman invald. När han följande år sände henne en samling "Tankebilder" i distikonform, genomgick hon dem med förtjusning och tillade: "Hvarföre ej, bäste Brinkman, samtycka till biskopens förslag att lämna dem till trycket? Jag medger att den allmänhet, för hvilket sådant skrifves, är fåtalig; men skaldens och tänkarens högsta syftemål bör väl vara att förmera den, och jag tror dessa korta, sinnrika, af kvickhet och djup sanning strålande tankebilder härtill mera ägnade än månget långt och utdraget poem." —
Men det var Brinkmans prosa d. v. s. hans bref, som hon — liksom eftervärlden — satte högst. Den hade ju också både i reell och ideell mening betydt så mycket för henne. När hon i början af år 1832 företog sig att genomläsa den samling bref från Brinkman hon ägde, skref hon:
"Den fortsatta läsningen af edra bref gör mig ett obeskrifligt nöje. Och hvem kan väl skörda härligare frukter af en tjugoårig förtrolighet än den vän, för hvilken ni oafbrutet uppenbarat alla snillets och känslans heligaste ingifvelser? Jag fattar nu på en gång och i stort allt hvad jag är skyldig eder, och det är mycket; fastän jag stundom nödgas säga mig, att med en sådan ledstjärna genom lifvet borde jag blifvit vida bättre än jag är. Oaktadt denna förödmjukande bekännelse hoppas jag likväl ni älskar mig, ungefär af samma skäl som Lafayette påstod sig vara fästad vid Ludvig Filip. Ty säkert är att, om mitt själfsvåld och mina odygder undgått eder uppmärksamhet, har ni aldrig öfversett någon enda af mina bättre egenskaper och därigenom haft en afgörande inflytelse på utvecklingen af mitt ädlare jag." (Den 5 februari).
"Ni ser, min ädle vän, att jag på rent allvar öfvergifver lättjans värld för att återvända till snillets, och som jag länge funnit bekvämligast att komma dit genom andras omsorg, så är det nu på er bekostnad jag för denna gången anställer släptåget. Också är ni van vid bördan, och ert fel är det visserligen icke, om jag ej för eftervärlden strålar i evig fägring och förblindande glans... Huru kan väl ni, väldiga lejon i snillets och tankens värld, ej allenast tåla kring eder oss andra småkräk, men förmå oss att oförfärade framgå, leka kring eder fristad och utan ångest, utan tvekan säga hur vi, i stället för att frukta, blott älska er.
Eder höga, rena, heliga känslighet frambringar förmodligen detta underverk, som jag ingalunda tillskrifver det frikostiga, öfverseende beröm ni ägnar åt kvinnorna i allmänhet. Detta senare anser jag som en pröfning ni låter oss genomgå. För att få räknas till edert hjärtas invigda, är väl icke frågan om att härdas genom eld och vatten, men i det vida vanskligare lof-profvet frestar ni vår själsstyrka och vår själfständighet, och består man det någorlunda hjältemodigt, blifver man lycklig — som jag." (Den 26 februari 1832.)
Denna brefväxling blef för henne, som vi redan sett, en andlig lifskraft, en källa till ädel njutning och till pånyttfödelse. Upprepade gånger erkänner hon sin förbindelse till den trofaste vännen, som
