lärt henne sin "resignationsreligion". Så afslutar hon ett bref den 4 maj 1833:
"Frid, vishet och ljus kringstråla edert väsen. Således hvem vill icke likna er i förstånd och klokhet, om det ej kan ske i snille och förtjänster. Eder efterföljerska M. T."
När år 1837 Geijer och Wallin genom Brinkmans förmedling tillskickat henne skrifter, tackade hon honom varmt, tilläggande: "För mig har ni dock alltid varit ledtråden och sambandet med allt upphöjdt, skönt och snillrikt på jorden." Och i ett nyårsbref (1835) yttrar hon:
"Först nu får jag tillönska eder, bästa Brinkman, allt det goda jag i så rikligt mått unnar er under vår öfriga lifstid. Jag säger vår, ty i sanning kan jag ej föreställa mig någon egentlig tillvaro utan eder. Lef således detta känslans, tankens och snillets uppfriskande lif, hvars välgörande och inflytelserika verkningar så härligt försköna vänskapens stilla och anspråkslösa boning."
Man kan förstå huru sådana yttranden gladde och värmde den gamle vänskapsdyrkaren. En gång vid 80 år skref han till sin Stella:
"Intet bifall eller beröm jag någonsin fått af det största snillet[1], ingen belöning jag kunnat förvärfva i statens tjänst har någonsin gjort mig hälften så lycklig som för många år sedan ett par rader i ett bref från er: 'Jag bekänner uppriktigt och tacksamt', skref ni, 'att er vänskap och brefväxling ej litet bidragit att lyfta mig på en högre ståndpunkt af lifvet. Jag har blifvit allt mer och mer öfvertygad om dess öfversinnliga värde och lärt bättre känna mig själf, hvad jag är och hvad jag borde vara, väl också ännu kan bli'. En sådan verkan på hvarandra låtom oss kalla vänskap!'
Alljämt försökte friherrinnan von Schwerin att öfvertala Brinkman att göra en resa till de södra orterna och då naturligtvis besöka Sireköpinge. Den 10 maj 1827 skref hon:
"Ja, bäste Brinkman, äfven jag vill förklara lifvet, ej såsom den ofvan anförda poeten[2] men med dessa enkla och sanna ord: 'När det bäst varit, hafver det möda och arbete varit.' — Sedan biskopen börjat tala bibliska, tilltror jag mig äfven att göra det, och sedermera med den för tidigt skördade, djupsinnade och känsliga skalden[3] utropa:
Att lida och att glömma
hvad ej är hågkomst värdt;
att älska och att drömma
mig fridens genier lärt.
Bästa Brinkman, behöfver jag omtala den stora glädje, med hvilken jag iakttagit de rader som i ett af edra föregående bref tyckas antyda förhoppningen af ett besök i Skåne. Är det möjligt att ni kan försaka att göra en dylik färd under skydd af Ängelns vingar? Jag säger ingenting mer, ty Brinkman känner den outsägliga vänskap som väntar eder här, på Årup, i Växjö. Har ni hjärta att försaka den?
