"Hvad mig själf angår, så ansåg jag mig för en lumpen människa, om jag ej skulle kunna bära några [ekonomiska] ledsamheter... Tror du ej, att då jag i dag såg hela vidden af din mors ömhet för oss att ej detta var så mycket värdt som några lumpna reverser... På det hela bör människan aldrig klaga; hvad försynen beröfvar oss på ett sätt, återskänker den oss på ett annat. Endast förlusten af hvad vi älska är lifvets hårdaste pröfning, det känner både du och jag djupt i detta ögonblick."
Vid slutet af 1830-talet synes fru Martina fått gripa kraftigare in också i den stora hushållningen. Hon skref i mars 1837, att hon alltid haft en "olycklig passion" för allt hvad som kallas ordning och pålitlighet i affärsväg, "ehuru jag i stort väl aldrig kommer till rätta därmed, och jag kan säga mig i detta hänseende lefva under ett slags förtrollning, som jag endast i smått mäktar lösa." Och i juli samma år heter det på tal om en gemensam bekant, som, trots all rikedom, stod öfver penningflärden:
"Uppfriskande är det äfven, då man stundom i bekymrens, mödornas och beroendets stunder frestas att sätta mera värde på jordiska förmåner än de i själfva verket förtjäna, att träffa personer, som, i besittning af allt hvad lifvet i detta hänseende har att bjuda, visa genom sann förtjänst, upphöjd öfver fåfänga och flärd, enkel och anspråkslös som sanningen, att världen bör af hvarje ädel själ njutas som Skriften så skönt och betydelsefullt till vår moraliska förädling bjuder: Som den icke tillhörde oss."
Vid denna tid ansåg sig fru Martina nödsakad att sälja sitt barndomshem Råda, som icke gaf någon inkomst, utan förr medförde utgifter. Så påkostande detta än var, fattar hon själf beslut härom och bär hjältemodigt denna pröfning. Hon skrifver till Brinkman den 11 juni 1837:
"Detta vackra ställe, min lugna barndoms paradis, men som redan länge upphört att vara det för mig, och säkerligen ej blef det åter, vid en af otaliga bekymmer och försliten verksamhet påskyndad ålderdom, under hvilken jag nu mera ej motser med glädje annat än stillhet, oberoende och sinneslugn. Rådas besittning kommer ej att gifva mig något af allt detta; således, min bästa Brinkman, finner ni att jag har skäl att både tänka, tala, skrifva och handla förnuft och i det förnuft, torrt och prosaiskt som mången lifvets verklighet. Dyrbart är mig likväl ert varma deltagande. Nu som mången gång under de jordiska pröfningarna har det skänkt mig mod och själskraft som inga skiften kunna beröfva mig. Tack således därför!
I lifvets allvarliga stunder hjälpa oss de goda minnena, då döden, skilsmässan, afståndet, återger åt hvarje sann och ädel känsla den eviga ungdom, det svärmande behag, som i världsbullrets oro stundom vantrifs och förbleknar. I stilla betraktelser återvinner man sitt bättre jag; och på en själf beror det om man har frid med andra." På tal om en gememsam väninna fortsätter hon (25 april 1838):
"Jag har ibland sagt henne det, då hon klagat öfver köld, förtal, afund och förolämpningar, med ett ord hela den trupp af svartalfer, vårt eget genom motgång ömtåliga och missnöjda sinne oftast obetänksamt framkallar, och nödgar våra medspelare att i full slagordning mot oss uppställa på
