samhällslefnadens brokiga schackbord. Hos oss själfva må vi således söka förnämsta och påtagligaste anledningen till osämjan med vårt läge, våra omgifningar, med mänskligheten i allmänhet, och lika mycket från den världsvist moraliska som från den religiösa sidan synes mig de i Wallins ståtliga böndagspredikan anförda bibelord af djup och inflytelserik betydelse: "Hade du på Guds väg blifvit, du hade väl allestädes i frid bott." Guds väg! Hvad är den väl annat än försoning, detta allmänna fridsrop, som genomskallar skapelsen, tystar villornas och lidelsens vilda härskri, och rotfästadt i människosjälens innersta behof, försinnligadt på Golgatha, tillfredsställer misströstans, ångerns och förtviflans mörka farhågor, som det för tänkarens lyssnande öra eller tviflarens skumma blick upplöser hvarje jordiskt missförhållande i välljud och klarhet. Således hvarför icke, efter Drydens ord, "draw the angeln down". äfven i vårt eget hjärta; vi vinna därpå visserligen mera än på allt det eviga käbbel mot försyn, öde, värld och människor, hvaruti vi förspilla eller åtminstone vilseföra själens ädlaste krafter.
— — — Jag omnämnde senast för er något om vår afflyttning från Göteborgsorten, hvilken inom kort kommer att verkställas och borde i sanning skett långt före detta. Hvad barndomskänslan häremot kunde hafva att invända, får tystas af förnuftets röst, men besynnerligt nog ligger det i mitt öde att alltid hos andra få göra detta gällande på egna drömmars eller gladare förhoppningars bekostnad. Det är således helt och hållet jag ensam som insett nödvändigheten af detta steg, till hvars befordrande och påskyndande nu af mig får användas alla upptänkliga medel; och under dylika omständigheter har jag af erfarenhet lärt att ensligheten är modets och själskrafternas bästa stöd och upprätthållare."
Det svåra steget att sälja barndomshemmet behöfde dock icke denna gång tagas. Den äldste sonen Jules — en ung lofvande officer, som genomgått bland annat krigsakademien i Berlin — öfvertog gårdens förvaltning och bragte reda däri.
Om denne sin son hade hon redan 1825 skrifvit till Tegnér: "Jag njuter nu rätt moderligt den glädjen att hafva återsett min pojke, som artar sig väl och är kvick, fiffig, munter såsom hans ålder tillkommer. De, som känt mig från barndomen, påstå honom vara den af mina barn, som mest liknar mig. — Gudi lof naturen härvid bestämt honom till karl. Fattningsgåfva, liflighet, kraft och verksamhet kunna gagna till något, då de slippa att utveckla sig bakom de kvinnliga sol- eller kjortelskärmarne."
Och till Brinkman skref hon några år senare: "Af alla mina barn har ingen mer än Jules ärft denna lyckliga förmåga att äfven i motvind glädjas åt de svällande seglen, de fladdrande vimplarne och böljornas muntra lockande dans. Med olika själsförmögenheter hafva de alla mer eller mindre lugn, själfförsakelse och styrka i motgången, men hvad de tillkämpa sig, är oftast blott natur hos oss, och denna faddergåfva är visserligen en som jag med tacksamt hjärta och sorgfällig omvårdnad plägar och bevarar."
Denna lyckliga natur tedde sig ofta för henne som en förmåga af träffsäker ingifvelse. "En smula inspiration vill jag hafva i allting." Och detta gällde icke blott intellektet, utan känslan och viljan. Hon
