ena tillhör eftervärlden: det andra — edra sanna, osvikliga vänner, och bland dessa tecknar jag mig
Martina Törngren.
Under den långa riksdagstiden i Stockholm blef Tegnér verkligen "omfladdrad" af många "gracer", somliga ytliga nog, andra däremot med verkligt inre värde. Till dessa senare hörde framför alla "Ängeln", Charlotte Åkerhielm. Henne hade Tegnér träffat ofta under sitt förra Stockholmsbesök, och om henne hade han (16 mars 1827) skrifvit till Biktmodern: "Friherrinnan Åkerhielm förtjänar rätt väl sitt änglanamn. De angenämaste stunder jag hade i Stockholm voro hos henne, helst när hon var ensam, och påminte verkligen i flere afseenden om de oförgätliga i den klassiska soffan på Sireköping. Hon har en gåfva att ingifva förtroende, som jag i synnerhet värderar hos fruntimmer: när dessa då få ett sådant barn för sig som jag, så är det en lust och glädje att se hur de inventera och syna hela hans sorglösa väsende, innan han själf märker det. Men också gör det ingenting om han märker det, då han är säker på att förtroendet hvarken förrådes eller missbrukas. När man, som jag, har 44 år bakom sig, och inom sig en så bitter erfarenhet af allehanda, så är det en stor tröst att kunna luta sitt hufvud intill ett kvinnligt bröst, utan annan önskan än den att få betrakta henne som en syster; och som en syster betraktar jag fru Å., men tillika som en moderlig syster: ty det är väl icke att berömma henne mycket när jag säger, att hon har vida mera förstånd och klokhet på lifvets allmänna förhållanden än jag. Och dessutom, med det förståndet, huru mycken godhet, huru mycken kvinnlig lättrörlighet! Min själ är kär i henne, och den kärleken är åtminstone den lugnaste, kanske äfven den varaktigaste. Friherrinnan har ofta uppmanat mig till en sådan, och varnat för hans rosenröda, men farliga broder: men skall den varningen verka, så måste man också se litet annorlunda ut än friherrinnan gör och man bör predika icke blott vishet utan äfven blindhet."
Den 7 april 1828 drabbades Ängelns stora vänkrets af underrättelsen om hennes bortgång. Brinkman skref långa förtviflade utgjutelser. Också Tegnér var bedröfvad och vittnade att hon varit "en af de få, ganska få fruntimmer, för hvilka jag känt någon aktning". Från baron Åkerhielm, som Martina von Schwerin i ömt deltagande tillskrifvit, erhöll hon ett par meddelanden; han lofvade till sommaren komma till Sireköpinge för att få utgjuta sitt hjärta och "nära det käraste jag numera har på jorden — min sorg!" Han medsände också den dikt som Tegnér författat till begrafningsdagen (den 15 april): "Se hur Tegnér kände och höll af Ängeln!" Dikten är den bekanta: "Som en ängels stämma klingar".
Martina von Schwerin — som 14 dagar efter Ängelns bortgång hade den sorgliga plikten att lägga ihop ögonen på sin svärmor — skref till Brinkman (den 22 maj) därom samt om den beundrade väninnans förlust: "Min sömn vet Gud när jag rätt återfår, ty, om viljan är stark att medelst hopade och nödvändiga sysselsättningar sammanhålla en för alltid spillrad tillvaro, kräfver naturen ånyo ut sin rätt i enslighetens stunder och jag lefver endast då med de kära bortgångna. — Emellertid, bäste Brinkman, säger mig förnuftet att den smärtande saknad,
