som jag för alltid älskar att förvara i mitt inre, bör förblifva, i likhet med hvarje annan upphöjd känsla, en själens helgedom och ingalunda tillstädjas att öfvergå till en fysisk svaghet, en nervernas retlighet, som endast nedsätter värdet af vår moraliska natur och slutligen betager oss förmågan att förädla, densamma... Att Hon, den förklarade, äfven ifrån ljusets rymder tillönskar oss denna dygdens och försakelsens lära, det känner mitt hjärta, som upplyftes vid åtanken af henne, likasom det i de fordna sälla dagar fröjdade sig åt denna Ängels jordiska lif. Sörjom och saknom henne alltid, men lofvom oss tillika vi alla, som älska henne som en förebild af allt godt, allt ädelt på jorden, att förblifva henne värdiga och att i hjärtats innersta bygga åt henne ett tempel."
De båda vännerna, Stella och Brinkman, byggde också tempel i sina bröst åt den hänsofnas minne. Detta blef för dem en verklig kult, isynnerhet naturligtvis för Brinkman, för hvilken vänskapen betydde allt. Hvarje år uttalade han i sina bref till Stella sin svärmande saknad efter Ängeln och vanligen fyra gånger om året — på döds- och begrafningsdagarna samt namnsdagen den 12 maj och födelsedagen den 27 oktober — i bref med svarta kanter. På den sistnämnda dagen 1831 sände han Stella ett poem Minnesdagen, där han sjunger:
Stella, våra lefnadsöden
skuggar minnets vinterdag.
Hvem har älskat in i döden,
hvem har sörjt som du och jag?...
Vi, dem kärleken och smärtan
lärt odödlighetens tro,
medan våra tvillinghjärtan
än i stoftets hyddor bo!
När samma år (1831) baron Åkerhielm gifte om sig (med hoffröken Elise Anker), hade de båda vännerna svårt att smälta detta; ingen kunde ju ersätta Ängeln! "Jag är tröstlös i ordets sannaste, heligaste bemärkelse", skref Stella. "Alla mina ungdomskänslor, mina ungdomsminnen äro sårade, och jag begråter på nytt den tid som varit... Hjärtats hyllning, o, den bevara vi åt vår vän såsom dess yppersta helgedom, såsom urbilden af det sanna, sköna och goda, hvilken fordom synbart upplyste vår mer eller mindre klarnade stig och ännu från högre rymder vakar öfver vår förädling". Och när på sommaren 1835 Brinkman vistats på Stäket, Ängelns gamla hem, skref hon: 'Med saknadens tårar genomläste jag edert ifrån Stäket skrifna bref. Hvilka bilder framtrollades icke för mitt sinne! Hvilka oförgätliga minnen af ungdomens glada dagar och af den heliga varelse, som var vår vänskaps, likasom hvarje ädel känslas, skyddsgudinna i våra bröst. Jag skulle önska att ännu en gång genomvandra Stäkets förtjusande lunder med eder!" — Emellertid lärde sig de båda vännerna efter ett par år att uppskatta den nya friherrinnan Åkerhielm. Ängelns minne dyrkades alltjämt; men Martina von Schwerin — likasom Brinkman — kommo också att uppskatta andra kvinnors förtjänster. En sådan var grefvinnan von Platen; f. Ekman, kanalbyggarens änka, för öfrigt redan med släktskapens band knuten
