klar och bör ihågkommas som sådan, fastän ej dess bortgång lämnat oss efterlefvande i mörkret. Nej, tack vare det stora Ljuset, som ännu vid detta tillfälle kringspridt sitt sken; och detta har biskopen ingalunda undanhållit, utan väldeligen och glänsande, fastän ej redeligen, framställt, ty förlåt mig, om jag uppriktigt säger, det denna slags skaldkonst, som Brinkman själf så mästerligt kallar finslipad, aldrig blifver hans. Detta är ingen fördomsfull kritik; men bedöm själf huru hans egenheter, som oftast äro att likna med skuggor nödvändiga för det helas framställning och lif, häruti synas stötande och illa använda; samt öfverenskom sedermera i tysthet med mig att jag har rätt. Att stycket är på det hela poetiskt skönt, kan väl aldrig bestridas, ej heller att han slösat därpå hela sin tekniska rimmarfärdighet. Men till en början saknar jag däri hans snilles individualitet, som genast gifver sig tillkänna, då han, vanligtvis redan i de första raderna så förtrolig med sitt ämne, här i alla de första stroferna verkligen ej vet hvart han vill hän. Han törs ej röra vid den prydda, sminkade sångmön och tyckes glömma att hon under de bländande grannlåterna, han funnit nöje i att påhänga henne, alltid förblifver flickan med de flygande lockarna, i hvilken han så djärft och så lyckligt förstår att fatta.
Skönt är emellertid det hela, och förnämligast så ända från 4 till och med den 14 strofen, hvartill jag lägger den 18 och härpå följande, ehuru jag erkänner med Brinkman att den sista gärna kunde utelämnats. Men nog om Leopolds apotheos, som jag ingalunda kan förmå mig att kalla grafskrift, ehuru jag gåfve 10 sådana för de sköna tillägnansverserna af Axel och väl 100 för Solsången.
Hvad Skjöldebrands förkrossningstal[1] beträffar, så säger Schwerin att han för denna gången kunde låtit allmänheten glömma hvad som hyllar öfver honom själf i afseende på Gustaf III. Brinkman har väl hört att salig baron Mannerheim kallade den mångkonstälskande grefven för en litteraturkart. Jag finner detta lika kvickt som väl träffadt.
Jag har en mängd härliga bref att tacka för. Det sista af dem alla sysselsätter mina tankar på ett eget sätt. Hvad ni säger mig om Anckarsvärd har varit afhandladt mellan Martina II och mig på ett sätt att jag önskat eder närvaro, hvilket i parentes sagdt alltid inträffar då vi utveckla våra själar för hvarandra... Förlåt mig att jag ej delar grefvinnan De Geers aristokratiska glädje. Anckarsvärds öfvergång smärtar mig — ej för det han lämnar en dålig sak, men för det att hopen ännu mer vänjes från att tro på själfförsakelse och oegennytta, dessa det moraliska lifvets ädla beståndsdelar, som redan allt för ringa skattas af den krälande mängden därför att de ej inblanda sig i den gyttja, i hvilken den trifves och lefver.
Hälsa vänligt och hjärtligt Tegnér från mig och säg honom att, i fall han vill hafva en intressant läsning, skall han skaffa sig Savarys (Rovigos) memoirer[2], som jag nyligen med den största tillfredsställelse
