därföre att han från himlen lärt mig att poetiskt och kontemplativt beskåda jorden med dess njutningar, dess vanskligheter och villor, utan förnämligast att han på denna samma jord gifvit mig en säkrare, en högre ståndpunkt, från hvilken den mig tillhörande och omgifvande synkretsen oupphörligt utvidgats och klarnat för min blick. Goethe har skrifvit för människan sådan som hon är, det vill säga af själfva den danande naturen ämnad till fortskridande utveckling och aldrig hvilande förädling: i likhet med Försynen för han henne med de obetydligaste medel till detta mål lika säkert som med känslans och tankekraftens djupsinnigaste och oemotståndligaste väckelser och maktspråk."
För Tegnér utgöt sig också fru Martina om Goethes död: ett mera poetiskt, ett skönare slut kunde fantasien näppeligen ha diktat.
Och liksom Brinkman var hon förtörnad öfver tidningen Heimdalls alltför reserverade artikel om Goethe: det vore blott dumheter och "djäkneexercitier", som desse herrar skrefvo (J. E. Rydqvist med Beskow m. fl. som medarbetare).
Den nya franska litteraturen, som i Heimdall fick täta och vanligen berömmande omdömen, behagade icke så mycket fru Martina. Romantiken passade icke för fransmännen. Lamartines lyrik fann hon uppbäras af en hänförande känslighet, men för det episka passar han icke, såsom hans långrandiga Jocelyn visar; för öfrigt fick man hålla honom räkning för att han icke nu öfvergick till de unga, "yrande" romantikerna. Till dem hörde framför allt Victor Hugo, hvars ord- och känsloprål samt ansträngda saltomortaler tröttade henne. Alfred de Vigny förstod hon något bättre. "Hvad fransmännen hittills kalla romantiskt liknar den sanna, naturliga andan däraf ungefär som fastlagsriset liknar rosenbusken: ideligen glitter, vaxpapper och bladguld i stället för de kraftiga bladen och yppiga blommorna" (19 januari 1832). Tacka vill jag då Schiller och Goethe!
Sju år senare visar hon i bref till Brinkman (2 januari 1839) samma uppfattning:
"Mer än någonsin förtjänar ni namnet riksläsare, om ni verkligen tout d'un trait nedsväljer all Victor Hugos hårdsmälta romantik. Jag höll på att storkna af hans berömda Notre Dame, och har verkligen ännu ondt af den unga, späda, till den grymmaste olycka fördömda hjältinnan, hvars himmelsfärd i galgen jag aldrig kan glömma. Ligger någon poetisk förtjänst i dessa afskyvärda, nervskakande bilder? Nej, icke mera än i bödelsyxan, som svänges af skarprättarens hand, och konstnärens bör dock icke vara en sådan. Som skald (versmakare) lyckas Hugo bättre och flera vackra stycken kommer ni utan tvifvel att anmärka, fastän i många saknas det estetiska syftemål och den moraliska fulländning, som skänker hvila och tillfredsställelse åt det uppmärksamma, lyssnande sinnet. Huru illa och ofullkomligt uppfatta ej fransoserna Shakespeares, Goethes och Schillers romantiska skapelser, de så materiellt och klumpigt vilja härma. Ingen sant känslig och konstälskande domare förnöja de med sina gräsligheter, men utöfva däremot ett bedröfligt och fruktansvärdt inflytande på massan af obildade läsare, hvars antal i Frankrike är större kanske än annorstädes."
