Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den franska litteraturen kunde emellertid nu bjuda på en ypperlig prosa, hos historikerna och äfven stundom romanförfattarne. När friherrinnan Martina vid slutet af 30-talet började läsa George Sand, tilltalades hon icke alltid af innehållet och tendensen, men hon blef förvånad öfver skärpan i tankegången och det medryckande i stilen; hon är, skref hon till Tegnér 1838, "ett af de snillrikaste fruntimmer, som någonsin fattat pennan, hvilken hon för med manlig hand och måhända manliga grundsatser i vissa kinkiga fall". Och en annan gång yttrade hon:

"Hvad George Sand beträffar, så klipper visserligen den snillrika författarinnan bort så många törnen från kärleken och samfundslifvet som sig göra låter; men rätt mycket vinnes väl icke härpå: hvarför minska värdet af kvinnans bästa gåfva — sig själf, i entusiasmens glömska af hvad hon därvid förlorar?"

Asterisk.svg

Den första svenska romanförfattarinnan fann också i friherrinnan von Schwerin en hängifven, förstående beundrarinna, likasom och kanske än mer i hennes dotter. Om Fredrika Bremer handlar en stor del af brefven på 1830- och 1840-talen. Hon kallades vännerna emellan "den älskvärda Husrådinnan" — benämningen lånad från den ypperliga figuren Beata Hvardagslag i Familjen H*. Denna romans förra del samt några af de mindre skisserna och berättelserna slogo mest an på fru Martina. Hon fann i de två första delarna af Teckningar utur Hvardagslifvet "fina och omdömesgilla, spirituella och naiva iakttagelser, en ledig diktion, men ock här och där longörer och en viss ojämnhet i det hela" (till Brinkman den 26 december 1830). Stundom märkte man emellertid hos mademoiselle Bremer intryck af studier och läsning af främmande romanlitteratur; så t. ex. i Tröstarinnan inflytande af Jean Pauls maner. I Familjen H* "är hon fin, kvick, tydande människohjärtats irringar med det bildade förståndets klara blick och samhällslifvets alldagliga löjligheter och olägenheter med den ädlare känslans öfverseende omdöme" (24 januari 1831). — Redan nu insåg emellertid den skarpsinniga Stella, att fiktionen var det svagaste i Fredrika Bremers arbeten. Men, skrifver hon (20 januari 1832), "en så ljus och stadig tankeförmåga, en frisinnad och mot höjden riktad blick, förenad med det oändliga behaget och lättheten i uppenbarandet af hvad man vanligtvis blott oredigt drömmer och ännu oredigare uttalar, ålägger henne plikten att som sitt köns prydnad äfven blifva hedrad af sitt fädernesland".

På de Nya Teckningarna blef Stella emellertid besviken. Presidentens döttrar mäter sig icke med Familjen H*. Här var mademoiselle Bremer än mera famlande i kompositionen; och så hade det kommit in ett nytt, föga smakligt drag af "sentimentalt nonsens". Hennes allvarliga riktning måste man ju respektera; men det inflytande, som nu på henne utöfvades af rektor Böcklin i Kristianstad — "med hvilken Fredrika knutit en förtrolig kunskapsförbindelse" — tycktes i skönlitterärt afseende vara föga välgörande. I all synnerhet beklagade Martina von Schwerin, att Nina icke kunde fritagas från en viss "sjuklig sentimentalitet och prunkande och predikande religiositet". "Jag finner i detta arbete en