De konservativa vännernas inverkan var heller icke nyttig, särskildt anmärkte hon detta om biskop Wingårds. — År 1835 hade Tegnérs familj också drabbats af en stor sorg genom den utmärkte och afhållne mågen Kuhlbergs död. Äfven andra saker, som bekymrade vännerna, berättades från Växjö; och de grämde sig nu öfver den allt mer framträdande "nattsidan af en stor och ädel man, som icke har själsstyrka nog att behålla denna inom huslighetens sparlakan" (till Brinkman 6 december 1835). Till Biktmodern skref Tegnér flere dystra bref om den gamla hypokondrin, som återkommit och som närdes af "ett och annat som det inte hör hit att omtala", om hans "väsens oändliga smärta" och om "skvallrets stenskvättor". Huru gärna ville icke Biktmodern trösta "det oroliga blödande hjärtat". "Glöm ej bort Skåne, som bjuder på sin grönska, blomstrande minnen och gamla vänner — trenne af jordens skönaste gåfvor", skref hon i juli 1835. Hon berättade då, att hon varit vid promotionen i Lund och där gjort bekantskap med domprostinnan Heurlin från Växjö, som blef intresserad, då hon fick veta "att jag var den samma, som sitter på Biskopens vägg. Hennes oförmåga att igenkänna originalet till porträttet roade mig mycket." — Ännu ett år senare hade Biktmodern icke fått något förtroende af hvad som plågade hans hjärta, hon visste att han lefde för sig och afstängt sig från världen, nu ville hon "nödvändigt höra någonting som talar hjärtats, förtroendets och sanningens språk". Hon fortsätter i brefvet:
"Låtom icke vänskapsbanden falla för glömskans och likgiltighetens hand! Förgängelsen, den stränga obarmhärtiga, tvingar dem ju tids nog till jorden.
Om någon läste, njöt och var glad i vintras så var det jag, då Biskopens härliga Skaldesång öfver Gustaf III uppfriskade mitt dufna poetiska sinne — ty en smula sådant ligger bevarad i hvarje kvinnosjäl, det må sedermera lifvas af sången eller af poeten. Tack för hvarenda rad, hvart enda ord —tack för tillägget om Rosenstein, som häromdagen rörde mig till tårar — tack äfven för det ni segrande bevist att snillets skatter äro outtömliga. Det gör så godt ibland att tvärt emot Skriften binda munnen till oxarne som tröska — ovett och lögn." Nu hade Tegnér genom denna sköna dikt på Svenska akademiens femtioårsfest åter rättfärdigat sin skalderang. Den gaf henne en sann njutning, skref Stella till Brinkman. Dock hade dess början: "Jag stod på Skeppsbron" icke tilltalat henne; den ändrades också (till "stranden"). "Rättelserna voro mig välkomna, ty att börja en pindarisk ode från Skeppsbron stöter mig i sanning — huru hög och oväntad flykt hr von Beskow t. ex. visar man kan taga därifrån."
Diktverket, det efterlängtade, hade således kommit; nu — på hösten 1836 — kom också det väntade brefvet med bikten. Tegnér hade ämnat komma själf, men ständigt fått förhinder.
Östrabo den 10 oktober 1836.
Min älskade friherrinna. Hvad jag fruktade har inträffat: min resa till Skåne har blifvit hindrad. Under och efter prästmötet var min svåger, kanslirådet Myhrman, här till slutet af månaden. Sedermera annonserade sig grefvinnan Adlersparre med sin vittra son och bleka dotter, och voro äfven här
