några dagar. Nu är årstiden för sen, vägarne för djupa, vädret för vinterligt. Jag har redan måst insätta mina dubbelfönster (dubbla fönster äro bättre än dubbla människor) och gått i vinterkvarter. Och sålunda måste åter det nöje uppskjutas, som jag så mycket efterlängtat och som jag väl tyckte mig ha förtjänt, sedan jag en lång tråkig tid arbetat för ett prästmöte, hvarmed i allt fall ingenting uträttas. Hvem vet om vi nästa år lefva, eller om icke andra hinder då äfven möta? Jag har sedan länge misstrott mitt öde och väntar mig ej mer någon glädje i lifvet. En af de väsentligaste var hoppet att åt ett känsligt sinne få anförtro mina griller och emottaga den tröst, som deltagandet ger: men äfven detta lär varit för mycket begärdt.
Friherrinnan tycker kanske att jag kunde skrifva härom: men det är icke detsamma. Det är mycket som kan sägas, men icke därföre skrifvas, och ett så narraktigt hjärta som mitt har en inre historia, hvars detaljer ej kunna öfversättas i bref. På tre år har det haft mycken både sorg och glädje. Nu har jag ändtligen tagit mitt parti och ryckt mig ifrån ett förhållande, som passade illa för min ålder och min belägenhet i lifvet, men sådant sker icke utan uppoffring och strid och det hjärta, som sålunda skall slita sig löst, blöder länge och ärrar först — i grafven. Vingarna falla af lifvets fjäril, och endast den vidriga kålmasken står kvar. Detta är dock icke det värsta; men obeskrifligt bittrare är den känsla att nödgas förakta hvad man älskat, att finna intrig, koketteri, ett varmt blod och ett kallt hjärta i stället för kärlek, att märka det endast fåfänga, sinnlighet gifvit hvad man trodde sig emottaga af ett innerligen hängifvet och kärleksfullt hjärta. Och sedan öfvertygelsen att ej ha varit förstådd, att ha bortkastat sina bästa känslor, hela sin svärmande själ på en obetydlighet, ett hvardagssinne, som ej har något annat ädelt än de yttre lögnaktiga anletsdragen! Hon älskade mig dock en tid så godt hon kunde, och det var mitt fel att tro det en sådan känsla kunde blifva varaktig för en 54 års man: det var en dumhet att drömma om själens ungdom, om en oförgänglig vår i hjärtat, sådant hör till poesien, icke till verkligheten. Med ett ord, felet var mitt: jag ursäktar — och föraktar henne. Emellertid är mitt lif aflöfvadt och förtorkadt: det är mig likgiltigt huru länge den nakna stammen ännu står och brottas mot stormen. Jag har verkligen gått i vinterkvarter — för lifstiden.
Mina vänner undra och förargas öfver att jag ej skrifver dem till som förr. Hvad skulle jag skrifva? Kan jag yppa för dem den afgrund, som bor i mitt bröst? Och kunde jag det, hvad vunnes därigenom? Tröstegrunder som jag kan utantill, eller förklädt medlidande, eller öppet åtlöje, som jag också förtjänar. Då sluter jag mig hellre inne med mina griller. Jag har nog af det förakt jag känner för mig själf och behöfver ej lägga de andras därtill. Jag har likväl märkt, att jag i sällskap ännu någon gång kan vara icke glad men dock liflig och bitter. Men, store Gud, hvilket sällskap! Jag kan ej förmå mig att söka det, om icke för att säga sarkasmer. För det mesta är jag allena med mina minnen. Nätterna, de långa, sömnlösa, evärdeliga nätterna äro mig de svåraste. Och nu bli de allt längre och längre och växa stundeligen till, icke blott öfver jorden, utan
