Den franska klassicitetens stormän hade emellertid, såsom man kan förstå, varit hennes hufvudsakliga studium under de första åren i Stockholm, då Rosenstein var hennes ledare; hon citerar äfven framdeles i sina bref rätt ofta Voltaire jämte Montesquieu och Pope, och sedan hon definitivt brutit upp från hufvudstaden, uttryckte hon sin saknad att icke få se de teaterstycken af Racine och Voltaire, som af franska skådespelare uppfördes t. ex. 1813, då den ryktbara mademoiselle George där uppträdde. Men hon är icke blind för ensidigheten i denna riktning; redan tidigt reagerar hon mot förståndsupplysningen. Vid Popes Essay on man anmärker hon t. ex. (i okt. 1813) att författaren icke ger ett nog vidsträckt och högt syftemål åt människans sträfvande: hans filosofi är vis och väl ordnad, det är det sociala lifvets, tankens och reflexionens lifsåskådning; men han saknar förmåga att förstå den tröstande, gudomliga filosofi, som tillfredsställer människans inneboende önskan att höja sig och att nå odödligheten, och som bjuder att sträfva, efter fullkomning och att icke slå sig till ro därmed att "allt är godt".
Men Martina von Schwerin försjönk aldrig till den romantiska, mystikens dunkel. Hon älskade tankens djup, men också uttryckets klarhet, och därföre blefvo Tegnér och Goethe hennes mognare ålders älsklingsskalder. Hon lärde sig visserligen äfven att älska Stagnelius liksom Novalis, men fosforisternas diktning betraktade hon länge med ogillande eller löje, såsom vi skola se. Med den gamle Rosenstein undvek hon ju vanligen dispyter i litterära frågor, äfven när hon fann honom gå för långt i sin ensidighet: han var ju för länge sedan färdig med sin uppfattning och det tjänade till intet att söka rubba den. När hon en gång långt senare (1827) åter läste baron Grimms litterära korrespondens från den franska upplysningens glansålder, fann hon den "torr och voluminös"; men hvad som gjorde att hon dock med ett visst intresse genomgick den, var den öfverensstämmelse i sättet att tänka, i de litterära fördomarna och framför allt i konversationen, som hon där fann med "den gode gamle Rosenstein". Hon kände sig förflyttad till sin första ungdom, då den gode gubben för henne utvecklade sin skolas åsikter, vid hvilka han alltid troget fasthöll. — Men hon vördade icke blott hans fina vett utan kanske än mer hans verkliga nobless och hans redbarhet, hans älskvärda välvilja — egenskaper, som icke öfvergåfvo honom äfven sedan det materiella lifvet (gourmandisen) börjat taga öfverhand i hans yttre framträdande. Och han å sin sida närde för hofstallmästaren Schwerins charmanta fru en beundran och en vänskap, som var rörande. När madame de Staël kommit till Stockholm på hösten 1812, då Schwerins visserligen lämnat staden men ännu icke flyttat ned alla sina möbler till Skåne, hade den förra hört omtalas ett piano som hon ville låna för vintern och trodde att detta tillhörde en grefve Schwerin: "Känner ni icke hans fru?" tillfrågades Rosenstein af madame de Staël. "Mycket litet", svarade han i tro att det var fråga om grefvinnan Adolf Schwerin; då inföll en annan dam i sällskapet — det var på en middag hos herr och fru Carl Arfwedson — nämligen grefvinnan Carl Mörner: "Det är icke grefvinnan Schwerin, som
