äger pianot, utan friherrinnan, och i henne är Rosenstein kär och skrifver till henne hvar dag."
Hvarje dag skref Rosenstein visserligen icke, men ett par, tre gånger i månaden sände han henne under loppet af elfva å tolf år ganska regelbundet underrättelser från Stockholm. Dessa skrefvos i början (och äfven någon gång under de senare åren) med hans egen allt mer och mer svårlästa stil, snart dock af en sekreterares hand, hvilken redan länge på hans diktamen uppsatt litterära och politiska "bulletins".
Friherrinnan von Schwerins födelsedag den 3 januari hade af Rosenstein redan under hennes Stockholmsår börjat högtidligen firas, och han glömde aldrig bort den, likasom icke heller att sända hennes barn julklappar. Den 3 januari blef en vänskapens dag i all synnerhet, och från sin landsort skref fru Martina — liksom sedan hennes dotter med samma namn och födelsedag — vänskapliga utgjutelser till den gamle statssekreteraren. I hans bref framträdde ständigt hans saknad och hans tillgifvenhet; och året efter sedan den beundrade Martina lämnat Stockholm utarbetade han en längre hyllningsskrift på franska — som hela deras korrespondens — men med utgångspunkt i den honom så väl förtrogna klassiska världen. Den lilla skriften, som förblifvit otryckt, har till titel: "Dernière leçon d'Epicure ou Apologie des Vieillards. Traduction d'un manuscrit grec". Rosenstein, som i sin lefnadsfilosofi gärna ville räkna sig som en arftagare till Epikurus, låter denne här berätta om sin tillgifvenhet för den unga, "begåfvade sköna" Eufikalia och slutligen sia om att en gång, efter så och så många olympiader, en hans efterföljare skulle finna en hennes like — Martina.[1]
"Den svenske Epikurus' begåfvade sköna" förblef också sin beundrare trogen. Hon uppsökte honom flera gånger äfven under de senare åren, hon tog honom till råds rörande sina barns studier, hon gjorde honom den stora glädjen att låta sin dotter Martina — till hvilken Rosenstein stått fadder — läsa latin och skrifva små latinska bref, som han också besvarade på samma språk; hon utverkade genom honom befordringar för präster och nådår för prästänkor. Hon intresserade sig varmt för Svenska akademien och Rosensteins verksamhet där samt hans andra litterära arbeten — äfven framdeles tillskref hon sitt intresse för akademien den gamla förbindelsen med dess förste sekreterare ("mon affection Rosensteinienne"). Och hon sände honom alltjämt bref fyllda af tillgifvenhet och vänskap. Ur ett bland de sista (af den 3 januari 1820) må dessa rader anföras:
"Det är särskildt denna dag som jag älskar att helga åt edert minne, min gode och förträfflige vän, enär ni däraf gjort vänskapens fest. Det är på eder tillgifvenhet, som jag önskar att stödja mig, då jag framskrider ett nytt steg i lifvet. Jag älskar att ana eder i fjärran, där min blick icke urskiljer er, men där mitt hjärta så väl igenkänner er, då jag njuter af att känna mig omgifven af eder tillgifvenhet i närvarande stund. Jag är säker på att ni har tänkt på mig denna morgon, likasom
- ↑ Jfr. en uppsats "Epikurus och Eufikalia. Ur Nils von Rosensteins och Martina von Schwerins brefväxling", intage i festskriften till Karl Warburg 1912.
