i matväg — en kringspökande frossare i kärleksväg; för hvilken hvar och en sade sig ute. Jag bad honom betänka huru hvarje människa obemärkt föres till en viss vändningspunkt i sitt lif, då man allvarligare än någonsin bör beräkna hvad man af själens anlag och förmögenheter kan vanvårda och förspilla; öfverstiges denna punkt med lättsinne och obetänksamhet, är böjelsen, svagheten, sinnesförslappningen strax till hands, som förlamar och slutligen tillintetgör hvarje försök af det återhållsamma och skicklighetsälskande förnuftet att återvinna en i moraliskt och intellektuellt hänseende fast och orubblig ståndpunkt. Om jag skall döma af ett sedermera erhållet bref, hafva mina predikningar föga båtat."
Tacksamma för besöket och för all trofast vänskap voro dock både biktmoder och biktbarn. Därunder hade de öfverenskommit att icke titulera hvarandra mer — den bepröfvade, förädlade och förädlande förbindelsen nöjde sig icke längre med de kylande titlarna; med Brinkman, till stor del uppfostrad utomlands, var det en annan sak. I Reuterdahl hade fru Martina gjort en angenäm bekantskap. Till Brinkman skref hon den 24 mars 1839:
"Att ni finner Reuterdahls kyrkohistoria vittna om upplysning och kunskap gör mig nöje och föranleder mig att läsa boken, som Martina redan köpt. Författaren har jag sett ett par gånger och senast här hos mig en dag förleden sommar i sällskap med Tegnér, hvilket förutsätter föga lägenhet för mig, mina värdinneskyldigheter undantagna, att komma i närmare samspråk med andra än biskopen själf, som vid detta tillfälle hade på förhand anmodat sin följeslagare att sysselsätta de andra fruntimmerna 'på det jag kan få tala med friherrinnan' — Tegnérs egna ord, som man sedermera berättat — förmodligen till lika nöje för Reuterdahl och mig. I allmänhet plägar man alltför litet umgänge i Skåne med hvad orten har utmärkt och från högre åsikt underhållande. De lärda i Lund äro lata och skygga; lefva företrädesvis med sina böcker, som de med skäl utan tvifvel finna ej lönar mödan öfverge för kvinnoglam. På sådant däremot hafva vi ingen brist, och Tegnér har väl få gånger varit på Sireköping utan att svärja öfver 'de förbannade gässen som kackla kring matmodern' därstädes. Ni ser huru han sist försökt befrämja detta onda på min och Reuterdahls bekostnad, som jag vid afskedet bad härför göra mig skadeslös genom ett besök på egen hand, jag hoppas han någon gång verkställer."
Detta år (1839) tillskref Stella ofta sin och Tegnérs trogne vän om den senares sinnestillstånd, som hon alltmera fann dystert och retligt. Han borde och kunde spara sig, särskildt för deltagandet i politiken; nu tog den helt och hållet hans intresse och till och med i hans dikter blandades den alltför ofta in. För angreppen i pressen var han också ytterst känslig. Den 11 april 1839 skref Stella:
"Jag är färdig att gråta häröfver och blir i sanning helt varm då jag tänker härpå. Jag skulle i dag tillskrifva biskopen i en angelägenhet, som angår en vän af min son Carl; jag har redan kastat bort pennan två å tre gånger och vet knappt om jag får mod att återtaga den, utan att göra som i somras, då biskopen såg på mitt bord några skrala vers han författat vid promotionen i Lund, mera jag tror till besjungande af biskop Faxas kalott
