När i början af följande år Växjö härjats af en förödande eldsvåda, skickade fru Martina och hennes man, liksom så många andra af Tegnérs vänner och beundrare, en ansenlig gåfva till "den beklagansvärda människohop, hvars tröstande synliga försyn ni ädelmodigt åtagit er att vara", skref hon till Tegnér. I ett långt bref gaf Biktmodern uttryck åt sitt stora erkännande och sin glädje öfver den välvilja och den kraft, hvarmed Tegnér nu uppträdt. Annars fann hon — såsom hon anförtrodde Brinkman — att det i tal och skrift t. ex. af Wallin gjordes något för mycket af saken, som nog ändock, tack vare Tegnérs popularitet, fick en storartad anslutning — det var något för mycket "hojtande" därom, skref hon, med användande af Geijerskt uttryck.
Själf hade fru Martina de sista åren åter varit sjuklig. Giktvärken i armar och händer hindrade henne ofta att skrifva och hade därtill gifvit henne "förlängd näsa, insjunkna ögon och flera ålderns och visdomens kännemärken, som dock icke få skrämma Biskopen bort från det klassiska soffhörnet", skref hon i mars 1837. Hennes dotter Martina — som nu af Brinkman kallades Sibyllan — fick ofta vara handsekreterare. Under förra delen af år 1838 var fru Martina åter länge sjuk, först i kopporna, så i "flussfeber" samt gikt och "podager". Men som hon skrifvit till Tegnér : "Hjärtat är oförändradt kvar och har i alla tider varit det bästa, det enda jag haft att bjuda på. En behaglig yta gifver oss kvinnor Försynen; samtals-, lefnadsvett, ja till och med en smula kvickhet hafva vi att tacka våra vänner för; hvad vi däremot äro och böra vara skyldiga oss själfva, det är godhet, tålamod, långmodighet, öfverseende, vårt släktes största och varaktigaste prydnad".
Ändtligen kom det efterlängtade besöket. Tegnér skulle ned till promotionen i Lund, då hans gamle vän Faxe blef jubelmagister. Han infann sig där, äfven med en dikt; men besöket var icke tillfredsställande. Hos ungdomen hade han, genom sina reaktionära yttranden och hugskott, för tillfället förlorat populariteten; och de äldre beklagade hans splittrade väsen och hans oberäkneliga fritalighet. På hemresan, som ställdes öfver Sireköpinge, följde hans unge vän d. v. adjunkten H. Reuterdahl med. Till sin stora sorg fann Biktmodern Tegnér nu förändrad — en begynnande upplösning af sinnets jämvikt och behärskning, som på ett eller annat sätt redan förut någon gång kastat skugga framför sig.
Till Brinkman skref hon den 2 december 1838:
"I detta bref vill jag framföra en alltför länge gömd hälsning från Tegnér, som i slutet af juni tillbringade här några dagar. Biskopen var sig visserligen lik, hade ännu blixtar af snille och andekraft; men det kostade på mig att finna huru djupt senare tiders lumpna känsloförhållanden gripit in i hans själ. Hvarje samtal återfördes ständigt af honom till hvad han kallar sin olyckliga passion, sitt behof af att älska och blifva älskad; med cyniskt själfsvåld lekte ej blott hans tunga men äfven hans rika, poetiska inbillning härmed, och förnuft, moral, åtlöje, vänskapens varningar och slutligen bannor användes af mig förgäfves för att väcka den starke anden till högre och bättre tankar. Jag förespådde honom att slutligen blifva hvad salig Rosenstein var
