år 1839 satt på hårda prof. Lätt kunde hon finna sig i den förlust som genom ett inbrott i början af april drabbade familjen, då allt bordssilfret stals — hvad hon mest beklagade var att tjufvarne då äfven medtogo fem prismedaljer, som sonen Jules fått på Karlberg. Men så kom i början af juni det stora slaget: dottern Martinas sjukdom (nervfeber) och död. Natt och dag vakade fru Martina öfver henne, såsom hennes man — som nu fick sköta korrespondensen — vittnade för Brinkman. Själf var han, fadern, djupt förkrossad. Samma dag dottern afled, den 4 juni, hade han skrifvit till vännen i Stockholm: "Hon äger intet sin like. Uti hela hennes tillvarelse finnes ingen ofullkomlighet", och dagen därpå: "Hon var älskvärd, klok, förståndig, de fattigas moder". Detta senare utför han närmare i ett senare bref: "Hela hennes omsorg var de fattigas förbättrade ej allenast utkomster, men upplysning uti religionens grundligare lärdom — klarare och enklare än prästens — hon lärde de unga läsa och förde dem till religionens sanning." Faderns förlust var oersättlig, skref fru Martina till. Tegnér, "ty för honom som för mig var hon, fast på olika sätt, den ömmaste, uppmärksammaste dotter och älskvärdaste sällskap". Han behöfde också allt hvad modern kunde "af själfbehärskning och lefnadsmod till dagligt uppehälle meddela".
För vännerna, särskildt för Brinkman, utgöt modern sin smärta. Den 7 juni skref hon till denne: "Mitt hjärta säger mig jag borde tillskrifva er några ord, ni trogne ädle vän, men jag kan ej, ty för mig äro besinningens strängar brutna. Hvad jag förlorat kan intet ersätta, hvad jag lidit och hvad jag lider kan ej sägas. Änglavingarne utbildade sig allt mer och mer. Den bräckliga hyddan brast för deras tryckning. O, vore jag hos henne, återsåge jag ännu hennes milda drag, hörde den älskade stämman! På hennes kista har jag låtit sätta: 'Si jag sänder en ängel framför tig, then skall bevara på vägenom och föra tig till thet rum, som jag beredt hafver' ... Hälsa Tegnér, han anade äfven hennes värde."[1]
Några veckor senare skref hon med den tillkämpade själfbehärskningens lugn (den 9 augusti): "Jag är således ensam i ordets fulla, dystra betydelse, men vill ej klaga; ty af alla de toner, på hvilka människan kan förklinga sitt växlande, pröfvade, hugstora, förmätna, undergifna eller tryckande lif är klagans den jag minst förstår att behandla." I juli mottog hon från Tegnér ett hjärtligt bref jämte några "rim" — det är den bekanta dikten "Du är allena. Blomman, som blef satt uti din öde lefnads barm, är falnad" etc. Han sjunger här om huru den hädangångna älskat det sköna uti dikt och toner, huru hennes rika själ ömmade för allas väl, också de ringas, de förkomnas, huru hon lärt af modern "hvad mänskligt var, hvad skönt, hvad älskansvärdt" och huru mycket hon betydt för denna. Och så följer ett vackert stycke där man förnimmer något kändt och, upplefvadt. "Kom låt oss klaga samman! När månen stiger öfver Sireköping i sommarnatten och sitt silfver snögar, sitt vemod, öfver Rönneberga högar" etc.
- ↑ Jfr brefvet till Tegnér, tryckt i Ur Es. Tegnérs papper s. 373 f.
