Då denna dikt sändes Brinkman, skref Stella (den 24 juli):
"Poemet är strofvis skönt, på andra ställen åter prosaiskt och vårdslöst. Detta dock ensamt mellan er och mig, ty ni vet att mitt hjärta ej kan vara annat än tacksamt för mycket af hvad däruti säges. Dylika rim som kladd och fadd, förbiser och sottiser skulle jag dock önska borta, äfvensom benämningen af vår latinska fröken och hela utfallet mot press- och aftonblad, hvilka lika illa passa till prydnad på jungfruns heliga graf som de omöjligt kunna inrymmas i det blödande, bristande modershjärtat"[1]
Ett par månader senare erhöll friherrinnan von Schwerin från Brinkman en längre till Stella riktad dikt Martinas minne. Här besjunger den gamle känslofilosofen och kvinnodyrkaren den hänsofnas rena och höga själ:
Ty blef det ej din sköna lott på jorden
att, lik Sibyllan, gudasvarens tolk,
med heligt allvar skaka våra bröst?
att lösa gåtan af en högre värld
att tyda vishet, kärlek, hopp och tro
för själfva skämtets barn med tal och sång
och med din lefnads rörande behag? etc.
Till slut vänder sig Brinkman direkt till modern:
Gråt, ömma Moder! Du förlorat allt;
ditt älsklingsbarn, ditt väls förtrogna vän,
din yngre syster — ack, till åren blott!
I själ, i snilleshöjd, i tankedjup,
i viljans kraft, i härdadt lefnadsmod
hon länge var en tvilling af dig själf...
Stella skref:
Sireköping den 29 september 1839.
Tack, min ädlaste vän, för dessa sköna återljud af smärtans och saknadens heligaste känslor. Endast ni har förstått att uttrycka dem på ett för mitt hjärta tillfredsställande sätt. Där återfinner jag min oförgätliga Martina, hvars bild oupphörligt föresväfvar mig och tillhviskar mig ännu, om ej glädje, dock undergifvenhet och en gång återseendets hopp. Ty äfven af smärtans tårar kunna fridens blommor uppspira på lefnadens träd, och en djup sanning innebäres i dessa evangelistens ord: 'Ett svärd skall gå igenom thino själ, på thet tig mång hjertans tankar skola uppenbarade varda' ...
Där [i dikten] lefver, andas, rör hon sig ännu, där skådar jag henne förklarad sådan som hon nu i högre rymder, frigjord från stoftets vanskliga boja, från plågans ofta tryckande börda, utvecklas och fullkomnas. — Hvad ni till slut sagt om mig, bästa, förträffliga vän, är för mycket. Ty hon var i allt mycket bättre än jag själf, som är och blifver i hela min lefnad blott ett fragmentariskt väsende. Huru ofta skrattade hon ej, då jag liknade mig en
- ↑ Man erinra sig verserna: "Bland modets dockor, kanske modets spöken, Hur lugn, hur mild satt vår latinska fröken"; (mänskolifvet) "Men se dess bok han förs nu mest i kladd, Hur tung-läst den, hur andelös, hur fadd"; "Lycksalig du, som i dess natt förbiser, Nej sofver bort århundradena sottiser".
