Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


rummen. November och december månader tillbringade jag i Neapel, om hvars undersköna natur ej nog kan sägas. Haf och himmel, berg och växtlighet, sorglösa, glada människor, som fröjda sig åt lifvet äfven under armodets trasor, det ständigt rykande Vesuvius, som i århundraden förtäljt sina hemligheter för det blåa, skimrande haf, som svalkar dess fot, en evig grönska, sviktande palmer, gyllene oranger, allt hänför, upplifvar och förverkligar fantasiens yppigaste drömbilder. Jag fann mig där outsägligt väl och lämnade ej utan trånande saknad denna forn- och nutida 'campagna felice', fastän kosan ställdes till Rom, där jag i 9 minnesvärda veckor outtröttligt forskade och njöt af dess gamla hjälteminnen, storartade fornlämningar och ovärderliga konstskatter. — Efter något uppehåll i det 'präktiga' Genua, välförtjänt af denna benämning och, i början af mars, förtrollande genom vårsol och blomsterdoft, skyndade jag genom Frankrike och slutade min resa med två och en half månads vistande i det vidunderliga Paris, där jag som alla andra roade mig bra och hade fördelen återfinna några gamla vänner, hvilkas välvilja och förekommande uppmärksamhet betydligt ökade min trefnad[1]. Om Frankrike vore mycket att säga; det utvecklar i likhet med Tyskland stora och märkbara krafter så i intellektuellt som politiskt och industriellt hänseende, och fransoserna, om hvilka talas mycket ondt, förtjäna det enligt min tanke intet. En klok styrelse bringar dem allt mer och mer till sansning samt ett upplyst medvetande och vist begagnande af deras stora och omisskänliga fördelar."

Asterisk.svg

Brinkman mottog "mållös af glädje" i början af juni 1842 underrättelsen om "den länge saknade, så ömt efterlängtade skyddsgudinnans" återkomst till fosterjorden. För honom berättade Stella sedan då och då om sin resa. Äfven från Berlin, där han upplefvat en märklig tid 40 år förut, hade hon goda intryck, och Preussen fann hon väl icke skönt, men välordnadt, "det bäst uppfostrade rike jag känner". Om sitt sätt att njuta Italiens skönhet och fornvärld skref hon:

"Under vistandet i detta konstens sköna hemland var jag öfvermåttan angelägen och ömtålig att bevara min känsla i sin naturliga och instinktiva renhet. Fruntimmer böra i allmänhet misstro sin receptiva natur. Jag läste också aldrig på förhand om något af hvad jag utgick för att se, först vid hemkomsten roade jag mig med att forska i företrädares och konstdomares anteckningar, och det var ofta en sann och förlängd njutning att finna mig hafva träffat rätt i uppfattningen af det verkligt förträffliga och sköna."

Den regelbundna brefväxlingen var snart åter i gång, och vid julen firade den ett jubileum — det bref Brinkman då afsände bar nämligen numret 3,000:

Stockholm den 23 december 1842.

Jag ber min hulda Friherrinna att med ett slags uppmärksamhet titta på denna dagens nummer,

  1. En systerson till Cabre grefve C. de Laborde-Delessert visade här henne och hennes son stor artighet.