vän; och hvad jag vid hans bortgång förlorar vågar jag knappast betänka."
Emellertid ändrades planen. Det blef barndomshemmet Råda, till hvilket hon (för några år) flyttade. Och här trifdes hon förträffligt och lefde åter upp. Till Brinkman hade hon redan under sommarvistelsen där 1842 skrifvit (den 8 juli):
"Jag lefver här ett härligt, uppfriskande afundsvärdt lif på det romantiskt sköna Råda, skönare för mig genom alla barndomens minnen, hvilka vänligare, oskuldsfullare omge och locka mig, då inga af sällskaps- och hvardagslifvets ofta tröttande bekymmer göra sinnet tankspridt och hjärtat liknöjdt för de förras rena, ljufva, oförfalskade njutningar. Här har allt förblifvit sig likt. Med förtjusning återfinner jag på samma ställen i skogen de blommor jag sedan min spädaste barndom med lidelse älskat; de nicka ännu vänligt åt mig från skrifbordet, där jag tecknar dessa rader, och hvad som säkerligen tillfredsställer er, min ädle vän, som på min utbildning haft ett så välgörande inflytande, är att jag, den i många afseenden bepröfvade och erfarna kvinnan, förtrolig med lifvets både mörkare och ljusare skiften, förströelsernas oförnekliga makt och tidens mognande hand, förlorar mig i deras åskådning med samma nöjda och tillfredsställda blick, som hälsade dem för många och 40 år tillbaka."
Och när hon på hösten för någon tid lämnade det gamla hemmet, skref hon (24 augusti 1842):
"Jag lämnar med saknad mitt sköna Råda, under denna varma sommar verkligt förtjusande genom sin uppfriskande, spegelklara sjö, som återspeglar klippor och björkar och på hvars lugna yta jag bortdrömmer, kringfarande i en oansenlig farkost, mången afundsvärd stund. Ack, lifvet har så mycken glädje i verklighet och i inbillningen, att jag aldrig förstår huru man kan förgräla sig därmed. Blott de bortgångna saknas, men äfven saknadens tår har sin renande ljufhet. Jag har äfven låtit hitkomma mitt lilla bokförråd och ni borde i sanning varit pliktfälld att komma och hjälpa mig med iordningssättandet däraf."
Hon återkom efter ett år, och då inrättade hon sig där på angenämaste vis. De två soliga rummen åt sjön i husets västra del tog hon till sofrum och arbetsrum och därutanför låg salongen, där hon stått brud och där hon också tänkte att en gång få stå lik. I arbetsrummet hade hon öfver skrifbordet porträtt af sin dotter Martina, i sängkammaren hängde bilderna af Charlotte Åkerhielm, Marie Arfwedson, Rosenstein och Brinkman. Till denne skref hon nu den 26 april 1844:
"Mitt gamla, bristfälliga Råda börjar att allvarligt intressera mig. Ty försynen har i min själ nedlagt en stor förmåga att aldrig blifva likgiltig för något företag, som af öde och omständigheter ålägges mig. Och detta är en verklig lycka, som bibehåller sinnet friskt och själskrafterna spänstiga och vakna. Våren nalkas nu med stora steg. Vid återkomsten från staden hälsades jag af ett och annat spädt grässtrå, och mina lockande blåa böljor, så länge fängslade af den långvariga vinterns tryckande betäckning, återspegla nu den romantiska nejden, som jag hoppas ni ej glömt, fastän därstädes hyllas en ny fru Råda, som väl aldrig blifver den gamla lik, i outtröttlig och gifmild gästfrihet och
