Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förhållanden som värdet af egna resurser låter känna sig. Farväl och tänk någon gång på

Din stackars vän
Es. Tegnér.

Sent omsider kom ett svar:

Råda den 29 februari 1844.

Bästa Tegnér. Att jag först på år och dag besvarar ditt sista vänskapsfulla bref af den 28 februari 1843 vore skamligt, om jag ej till någon ursäkt kunde anföra det kringvandrande lif jag fört under hela denna tidrymd[1]. — — — I Stockholm framlefde jag sommaren ganska angenämt delad mellan familjelifvets stilla njutningar och uppfriskade vänskapsförbindelsers lugna nöjen. Jag hade dock den sorgen att finna Brinkman till hälsa och krafter betydligt aftynande. Ett par gånger begrät jag honom såsom redan förlorad; den ena stod han dagen därpå uppklifven på en stol i Ebbas förmak, väntande på mig och middagen, till icke ringa förvåning och hugnad för sin sorgsna vän. Men dylika akrobatiska företag blifva allt svårare och svårare att utföra, och ehuru själen ännu bibehåller en förundransvärd spänstighet (han skickade mig för 8 dagar sedan några rätt vackra vers han den föregående natten diktat), flämtar dock lågan mot ett högre ljus, hvarvid den slocknande facklan en gång skall åter tändas.

Nu på allvar farväl! Glöm ej bort en gammal och oföränderlig vän Martina von Schwerin.

Asterisk.svg

På sommaren 1843 hade Stella varit i Stockholm en kortare tid hos sin dotter Ebba och hade då råkat Brinkman "några oförgätliga, men alltför sällsynta stunder". Två år senare, 1845 i september, for hon också dit kanalvägen, och det var då hon sammanträffade med Brinkman för sista gången. Den förflutna kortvariga resan — skref hon vid hemkomsten — syntes henne som "en ljus, värmande, men flyktig solstråle på min aldrig mulna himmel".

I april följande år sände Brinkman sin Stella med sitt 3,234 bref — ett bland hans sista — ett poem Dödens ängel. Det bildar den andra sången (af 8) i cykeln Sömnlösa nätter, ett ännu otryckt skaldeverk, hvari hvarje sång är riktad till en af hans väninnor. Ur denna sista dikt till Stella af den 82-årige beundraren må anföras några strofer:

1. Tyst var kvällen; sömnen svek mitt öga,
där jag tankspridd vid mitt fönster satt.
Molnens dimma sjönk och från det höga
lyste ned en lugn och stjärnklar natt.

2. Månen, slöjad än af glesa skyar,
som en brud till hennes möte gick,
blygsam som när hon sin glans förnyar.
På "Guds åker" hvilade min blick.

6. Plötsligt sväfva sågs från parkens höga
tämpelhvalf en ljusklädd ängels bild;
fjärran strålade mot mig hans öga,
dock dess blick var kärleksöm och mild.

  1. Ur det följande är ett längre utdrag meddeladt i Ord och Bild 1906 s. 77.