Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


22. "Ser du dagens sista droppar falla
ur mitt timglas — gör dig det ej säll?
Likt de klockors ljud, som bruden kalla
till en länge väntad bröllopskväll."

23. "Lifvets blommor härjar ej den lia,
som mig vantron gaf i vissnad hand;
vårmild andas jag att dem befria
ur en vinterökens kalla sand."

26. "Därför om jag skyndar, om jag dröjer,
lika flyttningsglad jag väntar dig:
dock så länge lifvet dig förnöjer,
njut det som en vis och tänk på mig!" —

37. Ensam gästvän i serafers gille,
skulle jag ej evigt sakna dig
som med själens eld och hjärtats snille
lyst och blomsterstrött min vandringsstig?

38. Nej, du hulda! Grafvens natt ej gömmer
våra minnen i sin kalla famn;
när jag allt, hvad jorden skänkte, glömmer
blir min sista suck ditt ljufva namn.

39. Och när lyrans sköra strängar brista,
lik din röst hon klingar än en gång
och åt Stella helgar hon den sista,
som i diktens vår sin första, sång.

Hennes tacksamhetsbref kom omedelbart; det var dateradt Göteborg den 4 maj 1846:

"Detta lilla skaldestycke kommer aldrig att lämna mig, och så framt jag vid den sista allvarliga öfvergången äger sans och redighet kvar, läsas för mig, på det alla mörksens skuggor må försvinna från det bristande ögat. Värdigare kan jag ej tacka er för allt hvad er djupa vishet, er rika känsla; er frikostiga och ädelmodiga tillgifvenhet lärt mig om lifvets och dödens förborgade skatter, som så ofta förblifva obrukbara i den blinda ägarens hand, då ingen öfverlägsen och upplyst sedan undervisar oss att fatta dess rätta värde. En sådan, bästa, älskade vän, har ni varit för mig och kommer att förblifva, äfven då, när eder väntande ande ännu talar till den på jorden kvarblifna, och vänligt bidrager att lossa den flyktande själen från stoftets bojor."

På våren 1846 drabbades fru Martina af en svår förlust, nämligen af sonen Carl, som under de senare åren, när han icke gjorde tjänst på flottan, vistats hos modern på Råda och som synes haft för afsikt att slå sig ned där eller i Göteborg för alltid, sedan han afslutat sin sista sjöexpedition. Men på denna omkom han, det var med korvetten Karlskronas bekanta förolyckande i Mexikanska viken. Modern underrättade Brinkman genast därom — brefvet skrefs på Skarhult nära Lund, som den äldste sonen nyligen inköpt. När hon åter kom hem, skref hon från Råda den 29 september 1846:

"Det första jag läst sedan min hemkomst var ert förtjusande skaldestycke Dödens ängel, som ert förutseende förmodligen ingaf er att tillägna mig. Fyra rader däraf har jag anbragt på det dyrbaraste jag har kvar af min förlorade son, för hvilken de tyckas tecknade, hans egen byst som förfärdigades i Florens: