Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mina önskningar för eder välgång alltid ingå i dem, som jag uppsänder för de mina."

Och förgätna blefvo icke heller de rader som Rosenstein tecknat vid dedikationen till Martina von Schwerin af sitt arbete Försök till en afhandling om upplysningen — ett hufvuddokument för kännedomen om den gustavianska tidens åskådningssätt; dessa rader lyda:

Läs stundom dessa blad när jag ej mera finnes,
Säg sådan var den vän, som jag med saknad minnes.

När Rosenstein år 1824 afled, försökte Brinkman att skaffa till rätta Martina von Schwerins bref till den förre. Detta lyckades icke. Den förres systerson och arfvinge ärkebiskop Carl von Rosenstein förstörde en stor del af morbroderns bref och bland dessa troddes också hennes hafva befunnit sig. Till Brinkman skref hon då den 25 augusti 1824:

"Jag är en smula förvånad öfver ärkebiskopens skyndsamhet att bränna mina bref — man skulle verkligen kunna tro att det varit frågan om en kärlekshandel mellan hans gode morbror och mig. För öfrigt skulle jag endast hålla på dem såsom minne af en sinnesstämning, som utöfvat mycket inflytande på mitt intellektuella lif. Rosenstein började att intressera sig för mig då jag blott var 15 år. Han gaf mitt själslif en riktning, som utan hans uppmärksamhet kanske alltid skulle förblifvit främmande för detsamma. Jag skulle hafva kunnat åter genomgå mitt lifs första intryck, det är det hela, ty jag skulle vara galen om jag tillade dem något slags litterärt värde." Vid ärkebiskopens död, tolf år senare, funnos emellertid en del af Martina v. Schwerins bref till morbrodern i hans kvarlåtenskap, och Brinkman lyckades då verkligen komma i besittning af dem. Friherrinnan Martina skref till Brinkman (2 mars 1837):

"Salig gubben var genom sin till blindhet gränsande närsynthet för mycket beroende af främmande hjälp för att man icke ofta skulle frestas att dölja sina förtroligaste tankar för sekreterarne. För er däremot skulle jag ej vilja borttaga det minsta; ej en gång någon kanhända i senare tider afgifven, lugnande försäkran, att icke ni utträngt honom ur mitt hjärta, hvad han till salig Lagerbrings och vännen Flemings icke ringa förnöjelse stundom hos dem öfverklagade. Ack, döden har nu lagt sin orubbliga hand öfver alla dessa leende hågkomster från försvunna dagar, dock utan förmåga att med glömskans is förstelna den sanna och eldiga tacksamhet jag städste hembär åt Rosensteins minne. Jag är skyldig hans vänskap, uppmärksamhet och samtal med den unga, barnsliga femtonåra kvinnan en vaknande håg för bildning och allvarlig sysselsättning, som troget följt mig hela lifvet igenom och mången gång bidragit att upprätthålla mod, kraft och lugn på pröfningens växlande stråt."

Några dagar senare heter det (16 mars 1837):

"Min brefväxling med Rosenstein började 1807 (Ängelns giftoår), då jag i augusti månad lämnade Stockholm för att tillbringa vintern hos min salig mor: under denna tid köptes Sireköping, och återkom jag ej till hufvudstaden förrän 1808 i december. I ensligheten på Råda läste jag mycket, i synnerhet fransyska böcker, som jag från ett ganska godt men