Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


tid att i samtal och framför allt i bref meddela sina kunskaper och sina reflexioner i vittra ämnen. Utan att bryta med "den gamla skolan", hvars koryféer han tvärtom ofta hyllade, tillhörde han dock med sina öfvervägande litterära sympatier den nya tiden. Han hade passerat Rousseaus och Klopstocks linjer och hunnit fram till Goethe och romantikerna. I filosofiskt afseende omfattade han en spiritualistisk eklekticism, som stod F. H. Jacobis känslofilosofi närmast. Med flera af de tyska romantikerna, likasom med Goethe och Schiller, hade han kommit i personlig beröring. Framför allt hade han hyllat den romantiska sibyllan i Berlin Rahel Levin, men han hade också trädt i förbindelse med bröderna Sehlegel, med Amalia v. Imhoff-Hotvig m. fl. Och för de unga svenska: "stürmer und dränger", som snart slöto sig till dessa tyska romantiker, blef han en föregångsman: såsom sådan hyllades han af Lorenzo Hammarsköld i den första artikel (Linköpingsbladet 1804) hvari den unga tyska litteraturrörelsen hos oss framställdes såsom samtidens mäktigaste och framtidens betydelsefullaste också för vår vitterhet.

Hos Brinkman fann den unga bildningstörstande friherrinnan en besläktad själ. Och han blef för henne — tjugofem år äldre än hon — icke blott en studieledare och litterär rådgifvare utan like, men också den mest hängifne och hänförde vän. Vänskapen var ju blomman af hans lifsideal, och den lefnadskonst, hvari han under sin långa ålderdom utbildade sig, var framför allt riktad på odlandet af vänskapen, på förvärfvandet och bibehållandet af vänner och — kanske än mera — väninnor.

Genom Brinkman höjdes Martina von Schwerin upp och bibehöll sig i en högre sfär än den hvardagliga. Otaliga gånger har hon utvecklat hvad hon var hans vänskap och brefskrifning skyldig. Redan här anför jag ett prof (ur brefvet af den 8 augusti 1813), som tillika visar hennes sträfvan att betrakta världen och omgifningarna från en upphöjd, lugn och lidelsefri ståndpunkt, hvilken också är i Brinkmans mening lefnadskonstens, poesiens: "Det är just då jag skrifver till er som jag tycker mig en smula höjd öfver denna stackars värld och som jag endast känner mig bunden därvid genom tillgifvenhetens band; då glömmer jag så ofta dess småaktigheter, dess löjligheter, till och med dess bekymmer, att det är med en verklig känsla af plåga som jag återfaller på min vanliga plats i lifvet... Det är stundom så ljuft, ofta så nödvändigt att se denna samhälleliga värld på ett visst afstånd för att kunna placera händelserna och personerna i en poetisk synpunkt."

Huru kunde han — skref hon en annan gång samma år — förstöra så mycken tid med att skrifva till henne, "pauvre dame de province"?

Men när hans bref togo form af lofsånger till hennes skönhet, blef hon illa till mods, och hon kunde då på ett mildt sätt förebrå honom, så t. ex. i brefvet af den 10 december 1829, som utgör svaret på ett från Brinkman, hvari denne anfört några vackra ord af Tegnér om hennes yttre; hon slutar på följande sätt:

"Edra bref, bästa Brinkman, äro mig så dyrbara att de behöfva ej allt det personligt smickrande, ni däruti anför, för att blifva välkomna. Emellertid