är det väl att mina vänner någon gång påminna mig huru jag ser ut, ty jag har sällan tid att se mig i spegeln. Men ni behöfver ej härtill låna Tegnérs uttryck; ty eder oförändrade vänskap talar bättre om evig ungdom än allt annat — och denna lefver ej i ytan, men i hjärtat."
Och stundom verkade hans mångordiga ömma utgjutelser något tröttande. Litet lustig fann hon också blandningen i hans bref af känslofullhet och kritiskt skarpsinne. Till sin dotter Martina, som äfven hon börjat korrespondera med Brinkman, skref hon en gång (1828) följande oöfversättliga rader: "Brinkman vous servit ladessus quelques phrases scienti-sentimentales; il vous parlorait de Celle qui construit, le tomple de son coeur, des dons qui y fixent l'mage de toutes vos qualités etc. etc."
Men på det hela vore Brinkmans bref ett andligt lifselixir, som upplifvade och stärkte henne.
Aldrig torde Brinkman heller haft en lärjunge, som bättre uppfyllt hans förhoppningar, aldrig en väninna, som under en längre tid med osviklig trohet och tillgifvenhet och med stigande förståelse visat en andlig motsvarighet, den där icke blott bestod i receptivitet, icke var osjälfständigt eftersägande, utan innebar själftänkarens fria uppfattningssätt — just det ideal Brinkman själf sökte realisera. Han beundrade också hos henne, såsom han skref 1814, "la profonde sensibilite du coeur, la pénétration de l'esprit et la brillance vivacité de l'imagination". "Hvad ni är enastående i snille som i vänskap!" skref han en annan gång (24 september 1813). "Jag tar himlen till vittne att smickret eller det banala galanteriet aldrig dikterar ett enda ord af hvad jag skrifver om den vördnad och den tillgifvenhet utan gränser som edra utomordentliga egenskaper ingifva mig." "Att tala om vänskap med er, det är att ge en ny form åt denna känsla", skref han en annan gång (14 september 1813). I brefven till henne, som ända från 1813 till året före hans död — juldagen 1847 — vanligen regelbundet sändes med hvarje nedgående post (alltså två gånger i veckan), nedlade han såsom i ingen annan af sina många korrespondenser hela sin själ, hela sin känsla, hela sitt vetande. Och hon blef, om än icke lika flitig som han i brefskrifningen, hans mest jämbördige litteräre kamrat, liksom hans intimaste förtrogna.
