Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


denna till sin son att hon aldrig nog kunde tacka för "Martinas och din ömma vård vid den tid då vår Herre bortkallade salig Sven Filip och eder outtröttliga ömhet under mina sjukdomar, som förljufvade mina plågor och verkade till min förbättring och har uppehållit mitt lif allt sedan."

En gång, när svärdottern varit farligt sjuk (på våren 1821), skref den gamla att hon gråtit af glädje, då hon fick höra om hennes hälsas förbättring, och att hon kände att "du är min verkliga dotter som om jag själf födt dig till världen".

Då fru Martina en tid 1822 uppehållit sig på Rosenlund under mannens vistelse i Stockholm, där morbrodern Carl Lagerbring då låg på sitt yttersta, skref hon till Schwerin: "Det kostar mycket på mig att lämna din mor. Alla andra förluster påminna mig om den som vi kanske en gång komma att göra af henne, och detta känner jag blifver en gruflig sorg för mig, värre än många andra. Häromdagen språkade vi om döden, då jag sade: det vet jag att då vi dö en gång, så skola våra kistor ställas så tätt ihop som möjligt i Mörarp. Hon småledde rätt godt häråt".

Sex år senare kom det förutsedda (den 22 april 1828). Till sin förtrogne skref friherrinnan Martina då (22 maj):

"Ja, bäste Brinkman, sedan jag lagt ihop min vördade svärmors ögon, förblef jag tvenne timmar i djup enslighet, sittande vid fötterna af hennes lik — och dylika timmar äro värda år af det växlande, ombytliga, fladdrande människolifvet. Med den tårfulla blicken fästad på henne, som 'mätt af år och lefvande' vandrat ut en lång, ofta hårdt pröfvad men dygderik bana, med tanken upplyft till den heliga som kort förut på lifvets blomsterstigar hunnit samma mål[1], lofvade jag mig själf att kämpa ut den goda striden, att blifva hvarje ädel föresats trogen, och att äfven på smärtans vingar söka lyfta själen till dess rätta hem."

Från denna dödsbädd skref unga fröken Martina till Brinkman, att de sista dagarna varit svåra, tilläggande att modern också nu visat sin öfverlägsna styrka att uppehålla andra: "tålamod och godt lynne äro mammas recepter".

När några år därefter baron v. Schwerin skulle realisera sin länge närda tanke att till moderns och morfaderns kistor i grafkoret vid Mörarps kyrka anskaffa marmorsarkofager och därpå ville ha värdiga inskrifter, vände han sig till Tegnér och hans hustru understödde honom. Tegnér utförde också uppdraget, granskade och fullständigade dansken Suhms förslag till inskrift på Sven Lagerbrings graf (Hic jacet Historiæ Septentrionis stator etc.) och skref till dotterns sarkofag en inskrift på vers — det är en bekanta strofen:

Den store häfdatecknarns bästa saga
göms här oläslig uti grafvens natt;
och hennes vänner minnas än och klaga, —
men änglarna i handen henne taga,
på hvilkas språk hon nu är öfversatt.

Asterisk.svg

Umgänget i trakten var på denna tid synnerligen lifligt och man utsträckte det icke blott till

  1. Det var Charlotte Åkerhielm, "l'Ange" kallad (jfr ofvan).