denna i dallring ha ofta för mig bannlyst det kvalm af ledsnad och apati, som sväfvar öfver sällskapslifvets samkväm och nöjen."[1]
Detta verksamma lif var dock ej sällan afbrutet af sjukdom. Särskildt led Martina von Schwerin ofta af reumatiska plågor eller "gikt", som bostadens fuktiga belägenhet sannolikt orsakat eller åtminstone befordrat; men äfven bröstlidande och ögonsjukdom hindrade stundom hen nos verksamhet. Efter sonen Carls födelse (1815) synes hon varit friskare. Och några år senare har hon blifvit mera härdad och van vid klimatet.
Nu var hon också, skref hon i augusti 1816, "sans trouble comme sans peine d'accord avec sa destinée". Under den föregående sjukdomen (barnsängen) hade Brinkmans bref varit henne dubbelt kärkomna; de tre äldsta barnen kände han redan, nu bad hon för den fjärde nykomne om en plats i Brinkmans hjärta. Brinkman hade någon gång halft skämtsamt föreslagit att komma ned och läsa med barnen då de behöfde en lärare. Den lyckan upplefde dock icke friherrinnan Martina. I stället kom — som det synes genom Rosensteins försorg — J. P. Theorell, den sedan så bekante publicisten; man satte mycket värde på hans kunskaper och stora begåfning, men han stannade blott något mer än ett år (till 1816). Med honom hade den Schwerinska familjen sedan alltjämt förbindelse; han sände böcker, och på Sireköpinge hölls den af honom utgifna Dagligt Allehanda. Någon tid läste nu (1816) friherrinnan själf med sina barn, hela fem timmar dagligen. Slutligen fick man i Johan Tullberg en lärare, som stannade flera år. Särskildt bemödade sig fru Martina att utbilda sin yngre, efter modern uppkallade dotters rika anlag. "Elle est un véritable ange d'esprit et de grâce", skref hon om dottern, då denna var 13 år. Hon hade då redan flera år läst både franska, tyska och latin; vid 10 år skref hon franska felfritt. Om hennes latinska bref till Rosenstein har jag ofvan talat. Hon öfvade sig också i latinets talande med J. Tullbergs bror Hampus Christoffer, som äfven han mycket vistades på Sireköpinge (tidvis som lärare), och som snart framträdde i Lund såsom ett visserligen icke alltid erkändt språkgeni.
Om dessa latinska studier skref hon till sin vördade gamle ledare Rosenstein (21 oktober 1819):
"Många ha frågat: till hvad nytta studerar Martina latin? Jag har svarat dem endast det, att studiet har varit nödvändigt för att utveckla detta barns karaktär på det mest gynnsamma sätt. Jag har känt nödvändigheten däraf för henne från det var 6 år gammal. Hennes hufvud är allt för mycket arbetande, för att jag icke skulle fasthålla åtgärden att sätta ett allvarligt mål för hennes tankar och att därigenom gifva dem en väsentlig riktning."
"Jag har icke någon guvernanthögfärd", försäkrade fru Martina Brinkman; men hon kunde icke neka sig nöjet att berätta om unga Martinas framsteg särskildt i latinet. Brinkman kunde då icke underlåta att påpeka att — huru ovanligt och glädjande detta studium än var — det möjligen skulle kunna undantränga intresset för det egna
- ↑ Här originalet på svenska.
