I hemmet och med sina vänner trifdes hon bäst. För de sina ville hon alltid visa "sitt rätta ansikte med dess bästa drag". Den stora världen hade icke alltid förmåga att upptäcka detta. Till en väninna, som känt sig missbelåten öfver hennes hållning eller bristande vänlighet på en större tillställning i Stockholm, skref hon 1812 — hon var då blott 23 år gammal — följande reflexioner:
"De stora societeterna ha alltid synts mig vara ett slags lotteri, där det fordras att sätta ut en smula af sitt om man vill vinna något. Det är en slags gemensamhetsstat, där hvarje individs företräden, begåfning och till och med hänsynslöshet tillhöra alla, men där, tackad vare himlen, man icke är tvungen att utsätta någon af sitt hjärtas innerligaste rörelser eller njutningar. Det är en lycka att där kunna behaga genom allt hvad som är på ytan; man bibehåller då bättre sina åsikters och känslors helgd, hvilka äro till för att göra vår enda och bästa lott. — De som ondast bedöma mig efter den hållning, som jag intar i sällskapslifvet, göra förvisso icke rättvisa åt mitt sinnelag. Men hvarföre där visa sådana stämningar som de likgiltiga icke äro i stånd att fatta? Jag tänker att om man tillfredsställer dem genom glädtigheten och skämtet, så har man att tillfredsställa sina vänner genom karaktärens och hjärtats mera väsentliga egenskaper."
Med vännen Brinkman diskuterade hon ofta dessa och liknande lifvets förhållanden, i all synnerhet kvinnans uppgift och ömtåliga ställning i samhället. På tal om en gemensam bekant, en skönhet från Göteborg, som väckte uppmärksamhet i Stockholms-societeten och hos hvilken man kunde anmärka hvad fru Martina ville kalla "poetiska friheter", skref hon (17 oktober 1813):
"Tro icke, min vän, att jag är af de kvinnor, som icke erkänna annan dygd än kyskheten, eller som tro att detta ord och ordet dygd äro synonymer... Alla kvinnor, som i kärleken söka en ideal lycka, äro föremål för min ömmaste medkänsla, de äro mer, de äro mina olyckssystrar; och om några bland dem icke vetat finna nödig kraft att afstå från de band, som ett oblidt öde nekat gifva helgd och oskuld, skola de dock lika säkert hos mig finna en förlåtelse och ett medlidande, hvilket den, som har lärt att älska, icke kan vägra dem. Detta äro de friheter som jag kallar poetiska." — För att kunna bedöma världen och sig själf fordras det att icke bländas, att kunna rycka sig undan i tillbakadragenhet och stilla betraktelse; då först kunde man äga världen, men icke af henne ägas. Om denna upphöjda ståndpunkt talar ett bref af den 8 december 1814:
"I samma mån som själen växer böra känslighetens band utsträckas likasom idéernas område, och (nn det stundom är nödvändigt att betrakta världen och samhället i fågelperspektiv, sker detta därför att man på en viss höjd med lätthet upptäcker flera hviloställen för inbillningen, flera öfverensstämmelser för smaken och mer sympati mellan karaktärerna, likasom man blir tillfredsställd genom att känna sig utanför låghetens och illviljans anlopp."
Och en annan gång skref hon till Brinkman (23 oktober 1831): "Då människornas hufvud föga tillfredsställer mig, griper jag in i deras hjärtan och hur ofta funnit mig väl däraf. Någon sträng skall där nödvändigt återljuda, och försöken att bringa
