förhållande i religiöst och moraliskt afseende under den högsta synpunkt som sig göra kan. — Detta svar var förvisso likaså ädelt som rättmätigt.
Fritänkeriet synes mig lika vördnadsvärdt som religionen, då det blifver resultatet af ett mäktigt sinnes forskningar och kulminationspunkten för mänskliga förnuftets spejande kraft. För tänkaren är det aldrig oförenligt med hjärtats heligaste aningar; men afskyvärdt förefaller det mig, då, utgånget från egoismens hemligaste krypvrår, det i likhet med barbaren stympar bilderna af en idealisk skönhet, härjar inbillningens leende fält, och tänder hoppets och känslans tempel med sinnlighetens mordbrand; och likväl sålunda hyllas det af de flesta."
Några år förut (1817) hade fru Martina, efter omtalandet af en barnens lärare, som gripits af sinnessjukdom, yttrat: "Vid sådana olyckor och skakningar känner människan den evige Gudens makt, som råder öfver oss. Särskildt, tror jag det vara omöjligt att en kvinna, som äger barn, verkligen i djupet af sitt hjärta kan vara ateist."
Ungdomsåren.
III.
Bekantskapen med madame de Staël.
Under det första året på Sireköpinge hade Martina von Schwerin en upplefvelse, som fullkomligt bröt af mot det hvardagliga, och hvaraf minnet länge upplifvade henne — det var bekantskapen med madame de Staël.
På hösten 1812 hade den berömda författarinnan kommit till Stockholm. Såsom jag ofvan antydt, hade en första förbindelse mellan henne och friherrinnan von Schwerin åvägabragts genom lånet af ett piano. Nu förmedlades bekantskapen vidare genom bref. Både Rosenstein och Brinkman hade varit sekreterare vid den svenska legationen i Paris, hvars chef baron Staël von Holstein under många år och skiftande öden varit. Och nu kommo både Rosenstein och Brinkman att under madame de Staëls Stockholms-vistelse höra till hennes intima krets, och i bref till Martina von Schwerin sände de båda vännerna allt som oftast meddelanden om den celebra resenären, om tillställningarna hos och för henne, hennes dramatiska och litterära sysselsättningar och åsikter o. s. v. Lifligt beklagade de att fru Martina nu icke var i Stockholm: genom henne skulle madame de Staël
