Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kunnat få en högre föreställning om den svenska kvinnans behag och begåfning. Ofta talade de om henne för madame de Staël, och när denna i Stockholm utgaf sin bok "Sur le suicide" med den bekanta dedikationen till Karl Johan, sände hon den äfven till friherrinnan von Schwerin, som däri fann en upphöjd anda af ädel resignation. För denna senare var den franska författarinnan, en af Rousseaus förnämsta lärjungar och en banbryterska för den nya litterära rörelsen, sedan länge väl bekant; nu återläste hon hennes romaner, Delphine och Corrinne, och äfven hennes afhandlingar. I den märkliga skriften om litteraturen i dess förhållande till de socialai institutionerna hade madame de Staël haft Brinkman till medarbetare under dennes vistelse i Paris de sista åren af 1700-talet. Nu växte alltmer fru Martinas beundran för henne, för "la sensibilité de son coeur comme la superiorité de mon esprit".

Rosenstein och Brinkman voro nu angelägna om att de båda af dem så beundrade damerna skulle sammanträffa, och när madame de Staëls resplan blef klar, beslöt sig friherrinnan von Schwerin att möta henne i Göteborg, ehuru hon var litet orolig öfver att vännerna utmålat henne allt för vackert — hon med sin "apparition de femme ordinaire"! Fru Martina hade som stöd velat ha sin man med och föreställde honom att madame de Staël skulle bli smickrad öfver att "un bel homilie" för hennes skull gjorde den långa resan till Göteborg. Men han vägrade, han ville icke blottställa sig för hennes kritik, och det kunde ju hända, att, om han under samtal med den ryktbara författarinnan råkade säga någon dumhet, han då af henne skulle bli förevigad. Baron von Schwerin hade väl också, som andra gustavianer, en viss misstro till f. d. abassadörfrun — hans morbror Lagerbring brukade kalla henne "en politisk mara". Så for den unga friherrinnan ensam till Göteborg de första dagarna af juni 1813. Och därifrån skref hon, ännu medan madame de Staël var kvar i staden, om sina intryck till Brinkman på följande sätt:

Göteborg den 9 juni 1813.

Hvarför är ni icke här, min vän? Hvad det skulle varit ljuft att få tala med er om henne som sedan fyra dagar upptager alla mina själskrafter, och åt hvilken ni vetat gifva en hedersbetygelse, hvilken, öfverlämnad till eftervärlden, skall låta denna känna edert snille och edra talanger och på samma gång låta den tänka: hvad han var en lycklig människa, som förstod att så uppfatta Corinne! Ja min vän, jag har lefvat sedan fyra dagar, och detta enda ord torde kunna låta er förstå det intryck som jag fått af den, hvilken jag aldrig skall upphöra att beundra och att lyssna till. Det är ju icke nog att visa entusiasm för hennes snille och hennes upphöjda och känsliga själ; då man känner, att man måste älska henne såsom allt hvad som är skönt i världen, kan man icke underlåta att älska henne som ädel kvinna. Det intryck hon gjort på mig är lika djupt som varaktigt... Då jag hör henne tala om religion, är hon för mig Pythian på trefoten buren af själfva gudomlighetens ingifvelser. Ni vet huru de politiska diskussionerna i allmänhet ha föga behag för mig; men då jag hör henne är det mig