omöjligt att icke ryckas med af hvad hon utreder... Det är sedlighetens förstörande, det är likgiltigheten för allt stort och ädelt som hon reser sig emot, det är själens fängslande slutligen som för henne härleder sig ur despotismen och som förstör världens lycka, liksom hon känner att det har rubbat hennes... Hvilken upphöjdhet i det svar hon gaf mig härom-dagen efter ett samtal, hvarunder hon visat mig en vänskap som höjde mig i mina egna ögon — då jag talade med henne om de dolkstygn som hon torde känna vid sådana personers yttrande, hvilka visa föga förståelse för henne i entusiasmens ögonblick, sade hon till mig: "Åh, min fru, jag tager allt sådant som pröfningar." Hvad jag finner det skönt att se snillet så ödmjukande sig inför gudomligheten och erkännande en makt högre än dess egen!
Hvilken uppriktighet, hvilken glädtighet i sinnet!... Ett beröm af henne smickrar just emedan man däri alltid återfinner känsligheten förenad med det fina omdömet . Albertina är hänförande och förtjänar för visso att älskas för sin egen skull... Men för att berömma madame de Staël och hennes dotter och för att göra det värdigt skulle jag endast behöfva upprepa hvad ni har sagt mig. Att tacka er för denna skrift, återstår mig nu att göra, att säga er att jag ofta skall omläsa den icke blott för att sysselsätta mig med madame de Staël utan också för att njuta af er vänskap, för att med ett ord blifva bättre, och för att en gång kunna gifva ett svar om en Corinne åter kommer att fråga mig: Dites-moi comment vous vous faites pour devenir vous dans ce pays-ci? Ah, kanske har jag något att tacka naturen för, men också är jag mycken tack skyldig vänskapen.[1] —
I slutet af brefvet skrifver fru Martina: "Jag skall nu träffa henne. Ännu några ögonblick skall jag inandas snillets och känslighetens höga luft — och så får jag falla tillbaka i apatien, hvarur endast de af vänskapen och naturen födda känslorna kunna draga mig upp."
Och i en efterskrift heter det: "Jag återkommer nu från Corinne. Hon far först i morgon."
Några dagar därefter (19 juni) berättade hon helt kort om afresan: "Jag följde henne ända ut till paketbåten. Hennes minne skall aldrig utplånas ur min själ." —
Den "skrift" af Brinkman, som Martina von Schwerin ofvan åsyftar, var en längre uppsats, ställd till henne under titeln "Lettre sur l'auteur de Corinne". Brinkman hade sammanskrifvit den under vinterns och vårens lopp med den biafsikten, yttrade han, att därigenom skrifva ikull sin epistoläre rival Rosenstein. I denna uppsats, som svällde ut till nära 200 oktavsidor af Brinkmans brefformat, hade han infört några yttranden af sin svenska korrespondent, t. ex. om sensibilitetens natur, om idéernas djärfhet såsom ofrivilligt medförande uttryckets djärfhet — allt hänsyftande på den franska författarinnan; och särskildt hade Brinkman meddelat en liten utredning af Martina von Schwerin om den egendomliga anläggningen hos en kvinna af en helt intellektuell
- ↑ Detta bref här öfversatt från franskan, liksom alla citat detta kapitel (utom det från år 1839).
