Sådana bilder som den om Dafne vore hänförande; men den om orgeln, hvars pipor gå genom världen, vore alltför obestämd och mystisk — för dylika djärfheter brukade man annars förebrå Atterbom.
Vid denna tid hade ett närmande skett mellan Tegnér och den charmanta frun på Sireköpinge. De hade åter träffats 1819 — sannolikt i Ramlösa — och Tegnér hade då talat om ny litteratur och lofvat låna henne böcker. Det är härom detta första lilla bref handlar:
Sireköping den 28 augusti.[1]
Förvissad att det sanna snillet finner tid för allt, äfven den att, läsa fruntimmers kråkfötter, nekar jag mig ej den tillfredsställelsen att skriftligt anhålla om de böcker Herr professorn lofvade mig: glad få tillika säga, att då Herr professorn vill förvandla sina sanna beundrare i verkliga vänner, ni då endast måtte skänka dem några timmar, lika med de vi njöto i Herr professorns sällskap. — Under båda dessa förhållanden önskar jag lifligt att någon gång få vara ihågkommen —
Martina Törngren.
Och när Tegnér följande år gjort sitt första besök på Sireköpingo, skref hon:
Den 24 augusti 1820.
Ändtligen, min käre Brinkman, har jag här fått se Tegnér, som hos oss tillbragte 24 timmar, hvaraf största delen förflöt under ett af de mest intressanta samtal. Tegnér är diktare i sitt sätt att se lifvets mest obetydliga förhållanden, hans snille utsträcker sig till allt liksom hans glädje och hans originalitet, som sprida ett helt nytt behag till och med genom hans vetande, hvars djup det är omöjligt att icke erkänna. Få af våra goda hufvuden innehafva denna mängd af kunskaper som så väl smälts, ej heller denna lätthet att göra dem märkbara för andra: en okunnig likaså väl som en begåfvad man skall finna behag i hans samspråk Han upplifvas då han talar, alltid som diktare, aldrig docerande, hans populära uttryckssätt borttager intet af det upphöjda i hans stämningar, och han är född att göra epok i vår litteratur, om han bevärdigade sig att draga fördel af sina företräden; men som Filoktet har han dolt Herkules' pilar och tecknar ofta blott med foten hvarest det gudomliga vapnet hvilar. Det är onödigt att säga, att vi ha mycket talat om er, ty öfverallt, där mitt hjärta, där min själ njuter, är ni icke alltid närvarande där? Och han har meddelat mig en önskan som jag i all synnerhet skulle vilja se realiserad, det är att öppna brefväxling med er såsom den man, till hvilken han skulle finna största fördel att meddela sina tankar och af hvilken han med största utbyte skulle få veta hvad som tilldrager sig i vår litterära värld. Tvifvelsutan skulle detta betyda mera för honom än Leopolds komplimanger och de artiga fraserna af alla de andra, som endast kunna trötta ett sinne som hans. Han syntes nog så belåten
- ↑ Årtalet är icke utsatt. Sannolikt skrefs brefvet 1819. — Detta liksom alla bref från Martina von Schwerin till Tegnér äro på svenska, under det att brefven till Brinkman alltjämt på 1820-talet merendels äro skrifna på franska (här meddelade i öfversättning).
