Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


med sitt lilla besök här och lofvade mig utan tvekan att återvända, och han sade mig öppet att han hade fruktat komma hit, enär han, då han gjort några besök på två eller tre egendomar i provinsen, hade haft så fruktansvärdt tråkigt på grund af den ceremoniösa och stela tonen som härskade där, att han kände sig lycklig att komma därifrån; men då han hos mig endast fann en ogenerad frihet som jag älskar att omgifva mig med, hade han genast funnit sig hemmastadd, och vi ha skrattat och pratat vid vårt första samtal som gamla vänner, hvilka återfinna hvarandra efter en kort frånvaro. Jag känner att enkelheten i vår vanliga lefnad har gifvit denna prägel åt mitt sätt att vara; det tyckes mig nu som om jag hittills varit alltför artig, särskildt mot snillrika personer, hvars sällskap alltid utöfvat dragningskraft på mig. Min vanliga välvilja är alltid densamma i djupet af mitt hjärta, den hör till min karaktär, men jag visar den med mera ifver gentemot genomsnittsmänniskor — jag märker instinktlikt att öfverlägsna personer kunna upptäcka den med mindre besvär. Jag erinrar mig ofta att den älskvärda Albertine Staël fann mig alltför komplimenterande, och jag tror att hon hade rätt, oaktadt komplimangerna då blott utgjorde uttryck för entusiasmen. —

Och så följde det första brefvet från Tegnér. Då det hittills varit otryckt, må det här meddelas in extenso:

Lund den 2 september 1820.

Mitt vistande på Sireköping hör till de få helt och hållet lyckliga dagar jag haft i Skåne. Dylika dagar kallade romarna för dies candidi, en term som Martina lätteligen förklarar. Men sådana hvita dagar äro för mig sällsynta. Man gör i vårt land allehanda för kommunikation sjöarna emellan; men för kommunikation mellan tankar och känslor ha vi tyvarr ingen Götakanal. Den som sker genom posten är en blott nödhjälp; ty bref äro dock vanligtvis ej annat än mer eller mindre misslyckade öfversättningar af det lefvande ordet. Jag finner mig emellertid häri, och gör vid dylika tillfällen som kamelerna i Afrika; de dricka sig på en gång otörstiga för hela den långa ökenresan. Ack! lifvets mesta glädje är väl föga annat än ett förlag; man måste lefva lefva flere månader af hvad man inbärgat på en dag. Men minnet, åtminstone mitt, är också en god hushållare. Jag vågar ej skrifva vidare härom, af fruktan att falla in i den sentimentala tonen, hvilken väl kan passa för Brinkman, men icke därföre för mig.

Childe Harold medföljer. Sedan Atterbom förklarat Lord Byron för en blott modepoet, borde jag väl tro härpå, utan vidare undersökning. Men jag är olyckligtvis en född tvifiare vid alla dylika förnäma omdömen; och det genialiska, under hvad form som helst, är aldrig rätt på modet. Jag anser Byron för en högst märkvärdig, ehuru ingalunda älskvärd natur. Det är en poetisk Napoleon. Det ligger någonting stort och titaniskt i hans väsende. Som de gamla titanerna (deras släkte lefver ännu) är han väl fallen i den olika striden emot lyckligare, men ej högre makter; men man ser dock på den fallne att det blott var ett sådant sinne, som kunde tänka på att bestorma himmelen. En fallen ängel,