obehagliga drömmar. Tiden i allmänhet är magnetiserad. Vi lefva icke när han vaknar.
Min vördnad för baron Schwerin.
Ödmjukast Tegnér.
Ur detta bref meddelade fru Martina snart sin Stockholmskorrespondent intressanta utdrag. Tegnérs bedömande af Byron skulle säkert intressera — ett verkligt geni, som gör rättvisa åt ett annat.
Med ifver kastade sig fru Martina öfver de sända böckerna, och när hon efter några veckor läst dem, skref hon till Tegnér:
Sinnet uppfylldt af lord Byrons poetiska förtjänster, skyndar jag att aflägga min tacksägelse för lånet af dess arbeten till den, som med mästerlig hand skildrat det genialiska de innefatta, och efter hvilkens omdöme vi andra i alla afseenden böra finna oss lyckliga att rätta vårt eget. — Byron kan visserligen aldrig nekas ett af de första rummen bland sitt lands som ibland sitt tidehvarfs skalder, ehuru hans sätt att bedömma den idealiska världen synes lika ensidigt som hans ställning i den verkliga är isolerad från allt hvad som där upphöjer och förädlar människan. Men just denna ställning är kanske orsaken till de honom egna skönheter, som framblixtra öfverallt i hans poesier och i synnerhet i tredje och fjärde sången af Childe Harold. De tvenne första finner jag mycket mattare. Denna hans själs beständiga sträfvande, att i brist af annat, och man skulle säga mot hans egen vilja, fästa sig vid det stora i naturen, denna oupphörliga inre strid men öfverlägsen fientlig makt, som han endast härskar i diktens luftiga regioner, och som lik hydran i fabeln framalstrar ett nytt hufvud hvarje gång den rörer vid jorden, verkar öfver all beskrifning på inbillningen, och försätter oss äfven för några ögonblick i lord Byrons skuggrika värld, hvarest vi tycka oss med honom hafva druckit i vämjelsens kalk. Någon skön naturens scen, skildrad med känsla och förtjusning, återför oss snart till ett mera rent förhållande, och ehuru Byron ej lyckas att hos sig eller hos andra bibehålla denna sanna poetiska sinnesstämning kan man aldrig misskänna i hans lyras brutna toner ett himmelskt ljud; man märker endast att handen, som frambringar dem, är ofta frestad att sönderbryta det instrument, hvars tjusande ackorder ej äro tillräckliga att besvärja passionernas stormar.
Die Ahnfrau är en ganska förnöjsam spökhistoria, hvars förtäljande aldrig kan gå miste att på skinnet åstadkomma den vid dylika berättelser klassiska verkan af hvad fransoserne kalla la chair de poule: i dramatiskt hänseende tyckes mig [bland] karaktärerne i synnerhet Jaromirs på det högsta öfverspänd. Stamfruns famntag är verkligen ej nödvändigt för att bringa honom till hvila, hans nerver äro så spända att de enligt naturens lag skola brista. Carl Moor, idealet, efter hvilken denne senare röfvarhjälte är tillskapad, intresserar mig vida mer. Die Schuld har ett för mig i alla afseenden större värde — utan att vilja bedöma huru skadlig den kan vara, genom den afgjorda syftning till bestyrkandet af tron på ett oundvikligt öde, blifver den såsom en sann målning på tvenne brottsliga karaktärer af
