väldig som Miltons, är den bild hvarunder jag alltjämt föreställer mig honom. Som en förstörd värld, bebodd af de fördömdas andar, står hans stjärna med ett blodrödt sken på vår poetiska horisont. Jag anser, om jag skall vara uppriktig, en sådan sinnesstämning ingalunda för poetisk. Ty den rätta poesien måste väl upplösa alla dissonanser i och utom sig, hon måste jämna allt hvad lifvet och verkligheten har ojämnt och skråfligt; och det är icke i det brusande hafvet, utan i det lugna som himlen speglar sig med sina stjärnor. Men det är dock intressant att betrakta ett dylikt väldigt sinne äfven i sina ruiner. Det är som jag föreställer mig det gamla minnets änkesäten, Rom eller Persepolis, med sin förbleknande härlighet. För mig åtminstone är det intressantare att se en sådan manlig själ som med förbittradt mod och lugn förtviflan sätter sig till tappert motvärn mot sitt öfvermäktiga öde, än att höra detta honungssöta, trånsjuka, Atterbomska pjunk, hvarmed våra rimmare för dagen vilja öfvertyga oss om sin poetiska kallelse; liksom ingifvelsens källa vore en tårekälla, liksom geniet vore en fortfarande nervsjuka. Det är bättre att trotsa än att klaga, ehuru ingendera är poetiskt. Jag kan beklaga det förra, men jag kan endast förakta det senare. Märkvärdigt är det äfven att huru mycket lord Byron visar sig hata människosläktet, likväl ofta i hans skrifter en stråle af innerlig tillgifvenhet och ren mänsklig ömhet röjer sig för enskilda människor. Det är hans bättre genius som hviskar i stormen, det är en oas i ödemarken af hans arma, plågade hjärta. En hvar har sina mörka stunder då man tviflar på Gud eller som här vill säga detsamma, på mänskligheten; men tviflet i sig själft är icke förkastligt. Det är människans nödankare. Går det endast djupt nog, så slår det sin tand i bottnen på en afgrund och håller lifvets vacklande skepp fast under stormen. Endast den ytliga jämmern, som simmar likt ett flöte på de triviella vågorna, är eller borde vara förhatlig för hvarje ädelt sinne. För öfrigt kan det blott vara en röst om versens skönhet och framställningens energi hos Byron. Det är i Sverige åtminstone förlorade konster som man åtminstone för sällsynthetens skull borde värdera. Byrons öfriga arbeten skola följa vid tillfälle.
Jag bifogar några tyska arbeten, af oändeligen mindre poetisk halt, men som hittills torde vara obekanta. Jag har af det slaget allehanda; men med undantag af två eller tre stora namn, kan jag icke neka att jag föraktar hela det heliga romerska riket. Fransyska vitterheten med all sin ytlighet och prosa ar dock åtminstone en nationell fysionomi; men den tyska är och förblifver en blott profkarta. Just deras mångsidighet fördärfvar dem. De föreställa mig världsbildningen i poetiskt och filosofiskt hänseende, liksom strecken på Schwerins kartor föreställa världshistorien. Nämn dock ej detta för Brinkman; ty han är förmodligen, liksom Uppsalaborna, en partisan af den tyska förträffligheten. Tron härpå tyckes ta öfverhand; men för min del gör jag mig aldrig till vän af den orätta Mammon.
Med det märkvärdigaste af hvad som i senare åren utkommit af svensk vitterhet kan jag bistå om så behagas. Jag tror dock att den gjort. bäst som försofvit hela vårt sista vittra decennium. För min del har jag väl sofvit därvid, men dock varit störd af
