Nattvardsbarnen. Känner ni den redan? Jag tviflar därpå, ty Tegnér är så blygsam då det gäller att sprida sina alster; större delen af de skaldestycken, som ni har af honom, har röfvats från hans studiekammare. Jag är mycket ledsen att icke hafva fått tillfälle att skicka ett bud till Lund för att skaffa ett exemplar att skicka er, och det som jag har har jag erhållit från författaren på ett sätt som gör det omöjligt att offra det ens åt vänskapen.
Jag har ännu icke läst något af honom af en så jämn hållning och hvars intryck varit så rörande. Vi kunna nu smickra oss öfver att hafva en nationell idyll, hvars tendens är upphöjd, utan att detta minskar en smula af den enkelhet som utgör det väsentliga behaget i denna skaldeart. Det målar icke herdar och får, som icke höra till vårt klimat, det beskrifver inte heller öldrickare och tobaksrökare, men det framställer ett af de mest högtidliga ögonblick i vår lefnad, då religionen visar oss vår plats i skapelsens moraliska kedja, då, såsom Tegnér säger, "ljuset med strålarne alla regnar från himmelen ned"...
Det är mig omöjligt att neka mig nöjet att med er genomgå några af diktens skönheter, börjande med dedikationen till Norberg, som så fullkomligt står i samklang med det hela. Ni skall i första strofen finna den mest lyckliga utaf imitationer: "Minns du det land"... Följer så en ypperlig strof om norden och därefter en annan som det är mig omöjligt att läsa utan den största rörelse: "Jag vet det väl, ty jag har äfven längtat... till björkarne omkring min moders hus". Här möter oss denna hjärtats eviga poesi, som på ett helt annat sätt sätter inbillningen i gång än "minen blå" etc. Den förbinder sig med hvad som mest lifligt, mest sundt i våra erinringar, den är ett paradis af vår ungdom och uttrycker genom kära bilder en af vår själs mest kraftiga önskningar. — Men, som skalden sjunger i en följande strof: "hvar är väl mannens fosterbygd?... där han har offrat åt de högre makter, åt ljusets makter, hvad han bäst kan ge... det sanna som han tänkt, det ädla som han ville". Är det möjligt att bättre föra våra blickar mot en andra ungdom, själens, hvars bild det icke mer beror på omständigheterna att fördunkla. Hvem känner icke djupt vår tillvaros höga mål?... Jag skall endast citera ett par rider till af dedikationen därför att de erinra om er och sålunda i mina ögon äro af de mest intressanta: "Kom orientens vän och nordens heder... som åldern vis, som barnet oskuldsfull, kom åter!"
Totalintrycket af själfva skaldestycket är så harmoniskt att jag nästan förebrår mig att taga ut en eller annan rad därur; men mitt hjärta har verkligen njutit för mycket däraf för att icke känna behofvet att meddela mina intryck till er. Jag går förbi dess början, ren, enkel och upphöjd i den beskrifvande genren; men för att gifva er en föreställning om den ton som råder där, skall jag citera de rader, som måla prästen, en ädel och rörande bild: "Se då trädde där in i kyrkan den värdige lärar'n".[1] Jag har roat mig att jämföra detta ställe med en liknande och ofta citerad bild i Deserted
- ↑ Här följa några rader ur den nu allbekanta dikten. Äfven i det följande förkortas här utdragen.
