Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


village, ni erinrar er det utan tvifvel: At church, with meek and unaffected grace etc. Ni skall finna en liknande förmåga hos de båda diktarne — mera af utsträckning hos Goldsmith, men, jag vet icke om jag bedrager mig, någonting mera drömmande, mera kristet hos Tegnér...

— Då blir jorden för liten, för kvaf, och till himmelen hemsjuk
längtar den vilsne igen och andens längtan är andakt.

Se där min vän religionens djupa källa, den religion som vi älska som medfödd, som oskiljaktig från vår natur, som höjer oss, som bär oss utöfver lifvet med allt hvad vi hafva mest värdefullt...

Jag som har hållit af Tegnér innan jag kände honom, huru mycket gläder jag mig icke nu öfver att han på det mest segrande sätt har värdigats svara sina afundsmän, som förebrått honom att endast vara präst till namnet, att icke hafva någon religiös lyftning och många andra liknande dumheter — som om allt hvad som är sant, upphöjdt, sublimt icke hade en omedelbar förbindelse med religionen, denna hjärtats filosofi, som ni så skönt benämner den, som icke är och icke bör vara för oss annat än det försonande bandet, hvartill våra dygder som misstag, våra njutningar som våra sorger länka sig. — Men jag måste sluta, det kostar på mig att rycka mig ifrån er och från Tegnér. — Jag gör er icke ursäkt för den pappersbunt jag skickar er. Farväl!

M. T.

Tegnér var den mest själfständige och tillika mest svenske diktare vi ägde — detta betonar Martina von Schwerin gång på gång. Och huru hon njöt af lyckan att kunna sentera detta hans sinnes oberoende och svenskhet, antyder hon också i brefvet till honom af den 5 februari 1821:

"Jag skattar mig dubbelt lycklig att ej nu höra till denna putsade del af publiken, hvarest sällan finnes en egen mening, ett själfständigt omdöme, då jag i skygd af grannskapets rättigheter får meddela mina tankar åt en man, hvilken, om han ej ägde annan förtjänst än den att vara mitt fäderneslands mest oberoende tänkare, alltid hade för mig ett högt och verkligt värde. Att han tillika är en stor poet, den ende egentlige svenske poet vi kanske ägt, skadar intet; det gör mig endast rädd att ibland vara besvärlig, då jag gömmer min beundran för mig själf och för vännen Brinkman, som delar mina känslor med en mera patriotisk tillfredsställelse än man skulle vänta af hans tyska själ... Jag tror ej mer på den poetiska lättjan. De förträffliga bref, jag äger, kullkasta för alltid denna obehöriga tillvitelse."

Det själfständiga, nobla och rättvisa i sin "favoritskalds" tänkesätt fann Martina von Schwerin klart framstå i Tegnérs ställning till religionsprocessen mot Geijer, hvilken process han, som bekant, djupt ogillade. Hon meddelade sin Stockholmsvän tidt och ofta utdrag ur Tegnérs bref om denna och andra dagens frågor, t. ex. om Thorild och Leopold i anledning af Franzéns poem. "Det verkliga snillet", utbrister hon hänförd (den 20 maj 1821), "är väsentligt poetiskt, och poetiskt genom hjärtat likaså mycket som genom inbillningskraften". Varmt tog hon också sin skald i försvar, när han blef angripen på ett eller annat