Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vill ej utelämna någon af mina egna ideer, för att göra plats åt deras, huru mycket än mitt bref skulle vinna därpå. Äfven vill jag dokumentera mig, och med svart på hvitt bevisa, huru väl jag förtjänar namnet Biktmoder, som jag af hjärtans grund antager, emedan Brinkman af Leopold och ej af mig hört omtalas den påbegynta tragedien. Jag är således tystlåten; en erforderlig egenskap. Men är jag upplyst nog för att som sig bör bestraffa alla begångna synder af hvad slag de må vara? Härpå tviflar jag själf, och nödgas således väl afsäga mig väldet öfver de poetiska, men tänker istället så mycket strängare behandla alla de öfriga, och häruti skall ingen teologie doktor bättre än jag göra skäl för namnet. Om likväl dessa framställas i poetisk dager, kan det ej skada, då absolution genast vinnes, om än inkvisitionstjänaren Liljevalch[1] skulle vilja förföra mig att tro de egentligen hörde till hans och mitt prosaiska område.

Då Leopold genom mig lärt känna Helge, bör jag väl säga att jag ej lättfärdigt bortgifvit en annans egendom, som jag i ett halft år behållit; den Helge, som här omtalas, är af mig förskrifven från Köpenhamn, och sedermera lämnad till den vittra världens omdöme i Stockholm, som nu först blifvit bekant med detta mästerstycke. Jag tillstår att intet af Oehlenschlägers arbeten gjort ett så starkt intryck på mig. Jag hade ännu ej läst Fritiof, och var alldeles obekant med detta slags poesi, uti hvilket hvarje sång är en fulländad dikt, som beverkar det helas stigande värde och intresse. Ingenting saknas där för uppfyllandet af de strängaste fordringar man tillåter sig att hafva på snillet. Rikedom i uppfinning, kraft i utförandet, den jämnaste hållning af karaktärer, en oemotståndligt skön färgblandning, och den mest genialiska utbildning af en tragik, som i djuphet och dysterhet närmar sig till den man endast räknade bland grekernas otillgängliga skatter. Huru älskar jag ej författaren af Fritiof, som bibehåller åt sin nation en poetisk jämvikt, svårare enligt min tanke att fastställa, än den politiska, hvarefter våra statsmän så ifrigt sträfva!

Med första bud återskickar jag alla Oehlenschlägers arbeten. De äro alla vackra. Eric och Abel har kanske för mig ett ännu större värde än de öfriga — månne min känsla bedrager mig häruti? Inträdestalet i Svenska akademien medföljer då: trenne gångers genomläsning borde gifva mig rättighet att tala därom, men jag vet huru litet Herr professorn älskar beröm. Lär mig då att tilltala er på ett annat språk, ty eljest tvingas jag för alltid som nu att — tiga. Akademien påminner mig om Thetis, som af moderlig ömhet höll på att dränka sin son, för att göra honom sårfri, men glömde därvid hälen, hvilket förökade naturligtvis Achilles' ära. Gudi lof hon äfven förglömt att med det stygiska bläcket utplåna ett och annat ställe af friskt mänskligt ungdomslif, som gör detta stycke till eget i sitt slag — hvilket det framför allt förblifver i akademiens handlingar.[2]

Att Brinkman vunnit stora priset i skaldekonsten

  1. Professor L. Tegnérs läkare.
  2. Innan Tegnérs tal öfver Oxenstierna trycktes, undergick det en granskning, som utmönstrade några stycken och uttryck.