Iduna. Det är här han för första gången i bref nämner henne sin "sköna biktmoder". Att öfvergå till dramat afböjer han åtminstone tills vidare; det är bättre att misslyckas i de lägre arterna: "Hvad Domalder angår, så ha vi redan däröfver en tragedi, om jag minnes rätt, af Paykull. Den är obetydlig. De gamle svenskarna slaktade sin kung, därför att spannmålen var för dyr; de nya skulle ha lust att göra detsamma, därför den ej är nog dyr. Men af ett sådant ämne är ej godt att göra något."
Till Brinkman skref fru Martina ett par veckor senare (23 september 1821) om Tegnér:
"Han arbetar nu på fortsättningen af Fritiof. Oaktadt min stora beundran för honom, får jag likvisst anmärka att han ej enligt Leopolds utsago är den ende, som med sin trollstaf kan ge åt vår nordiska mytologi hela glansen af den grekiska. Oehlenschläger täflar med honom häruti. Och jag finner nästan obegripligt att ni i Stockholm så litet känna denna verkligen stora skald och författare. Helge, ett skaldestycke i samma art som Fritiof, förenar allt hvad man kan fordra i detta hänseende. Det tragiska däri är också dystert och förskräckligt liksom det som utmärker Oedipus' saga. Poesien däri är i mitt tycke förtjusande, och den mångfald af versmått och skiljaktiga metrar, som utgöra hela stycket, synes mig bevisa en lika så skicklig hand i den mekaniska behandlingen af skaldekonsten, som inbillningskraftens rikedom framlyser ur själfva uppfattningen däraf."
Friherrinnan Martina anskaffade nu Helge jämte Palnatoke från Köpenhamn och sände sin vän i Stockholm. Palnatoke vore ett af Oehlenschlägers lästa, om än ej spelbaraste dramer, af en manlig och hög anda; endast en scen — den med äpplet som fadern skjuter från sonens hufvud — synes matt, då den så tydligt är bildad efter den bekanta scenen i Schillers Wilhelm Tell.
Emellertid hotades nu på hösten 1821 Tegnérs hälsa af ett våldsamt sjukdomsanfall, ett slags inflammation, som läkarne ansågo härröra från lefvern och som troddes vara dödlig. Vännerna sväfvade i stor oro, ej minst de på Sireköpinge, hvarom täta bud vittnade. Då han något hämtat sig, skref fru Martina:
Sireköping den 11 december 1821.
Återhållsamhet blifver säkert ej bedömd som likgiltighet af den som i poetiskt ljus är van att betrakta hvarje hjärtats känsla eller tankens öfvervägande. Den förra har jag trott mig böra bibehålla, oaktadt de flera vänskapsfulla uppfordringar jag erhållit att skrifva. Jag har åtnöjt mig att i tysthet innerligen tacka Gud för det ni blifvit oss återgifven, och detta sätt att uttrycka mig får ej synas hvardagligt för skalden, ty om hjärtats språk är enkelt tydes det alltid af snillets: den lyckligt begåfvade talar dem bägge med fantasiens styrka Och tjusningskraft, men upphör aldrig att älska det förstnämndas rena ljud, såsom oförgätliga minnen från en försvunnen barndomstid af oskuld, känsla och frid. Jag lämnar den dityrambiska glädjen öfver ert återfående åt Brinkman och Leopold, och medskickar nu igen en liten epistel, som jag väl kunde kopiera, men jag älskar framförallt att lefva på egen bekostnad, äfven i intellektuellt afseende, och
