Bland Tegnérs tillfällighetsdikter det året väckte den öfver friherrinnan Dorotea Stjerneld, född von Engeström, Brinkmans förtjusning. Martina von Schwerin skref därom:
I Tegnérs poem öfver den älskvärda Doroteas död är det särskildt två strofer, som gjort intryck på mig. Den ena innehåller den vackraste bild om fadershjärtats sorg som är 'lampan lik i romargrafven, hon slocknar först, se'n själf han gått ditin'. Den andra är förvisso det mest fulländade mönster på sorgepoesi, som vi hafva i vårt språk; man tror sig sucka med vågen på stranden:
I himlens vindar, susen lätt och blanden
er sång med vår, med hennes som for dit.
Och lägg dig, sakta, suckande vid stranden,
du hafvets våg, som förde henne hit!
Det finnes andra strofer som behaga mig mindre, och en innehåller bland annat en falsk bild, den enda jag funnit i Tegnérs poesi: "Du hvita törnros, ställ dig här och blekna."
När fru Martina i slutet af året mottagit ett nytt drama af den mycket medelmåttige, akademiskt belönade P. A. Granberg, skref hon till Tegnér: "En dålig tragedi af Granberg har genom Brinkmans bemedling blifvit mig af författaren tillsänd. Dylik uppmärksamhet såge jag gärna att vår vän besparade sig. För Granberg har jag i min barndom läst fransyska, och skrämdes då ofta af en trähand, som för honom ersatte förlusten af en naturlig, han redan vid födseln saknat. 'Karl Knutsson' är säkerligen skrifven med trähanden. Den skymt af talang, han visat i 'Jorund', igenfinnes ej här: långsamt släpas man till upplösningen af de bägge akademiska oxarna, köld och korrekthet. En kär ärkebiskop förmår ej en gång att gifva ett varmare intresse åt stycket, utan nödgas man helt prosaiskt tänka, att, om dylik galenskap stundom ursäktas hos en och annan präst, bör den läggas bort, innan de hinna till kyrkans högsta äreställen."
De sista raderna hänsyftade skämtsamt på en fråga, som nu i slutet af år 1823 för Tegnér och hans vänner var den mest brännande.
Ändamålet med Tegnérs Stockholmsresa, Reslöfs pastorat, blef vunnet; men länge fick han icke njuta däraf och icke hans väninna heller. Växjö bisksopsstol hade blifvit ledig, och Tegnér hade genast fått påstötningar om att icke ställa sig afvisande till ett förslagsrum. Den 20 november skref han härom till friherrinnan. Föga vunne han på transporten, och dessutom komme han allt för långt från Sireköpinge. Och ett par veckor senare frågade han henne allvarligt till råds: hon vore ju icke blott hans "litterära samvete", utan hans "enda själsfrände i Skåne". Till Brinkman hade hon skrifvit den 3 december, (här i öfversättning):
"Tegnér har talat med mig om sina planer; och han är öfverens med mig att ur pekuniär synpunkt vinner han föga med att utbyta sitt akademiska och personliga oberoende mot en kyrklig värdighet, för hvilken han icke är skapad. Hans diktning skall ofelbart förlora därpå, och hans karaktär likaså. Ty som ni vet lika väl som jag har aldrig någon varit mindre präst än Tegnér. Också säger jag honom stundom skämtande, då han hotar mig med sin prästkrage: 'Den bryr jag mig litet om, jag anser den
