Allvarsamt taladt ser jag gärna Leopold; men jag är bortskämd, ty i snillets som i känslans värld har jag nog, då jag vunnit Tegnérs bifall och vänskap."
Från Tegnér kom verkligen "fortsättning", om än det dröjde några veckor (den 24 april). Han hade i februari skrifvit till Brinkman, uttalande sin fruktan för att friherrinnan von Schwerin skulle stanna i Stockholm genom att fästas vid hofvet. "Nu kan jag icke skrifva henne till, äfven om jag ville, jag kan det icke på länge, jag gör det ej, innan hon afsäger sig djäfvulen och allt hans väsende, med undantag endast af en liten tysk djäfvul vid namn Asmodeus eller Brinkman, jag minns ej rätt hvilketdera". Af hennes bref den 19 mars kunde han dock förstå att icke ville hon heller nu bli "hof- eller nyckelpiga", och Brinkman försäkrade honom detsamma. Nu fattade Tegnér ändtligen pennan för ett bref till friherrinnan och detta troligen efter direkt uppmaning af Brinkman, som (den 20 april) skrifvit: "Hon längtar efter bref ifrån dig och jag är platoniker nog för att underrätta dig därom".
Tegnér är fortfarande missbelåten och nedstämd, hvartill flera orsaker medverkat, senast hans vän prosten J. Palms bortgång. Han tar sitt episkopat i försvar och menar att ännu åtminstone vore det ingen fara för poesien från det hållet. Han tackar för friherrinnans medverkan till utgången och han berättar om de hänförda bref han fått från Brinkman öfver hennes Stockholmsvistelse, hennes ungdomlighet och hennes "helighet". Hvad hade han nu för godt däraf? Och en eller annan "blixt" slungas ännu ut, innan ovädersmolnet drar bort. På tal om Moores diktning heter det: "Öfversättningar tjäna till ingenting; det är poesiens vänskapsbetygelser mot den älskande... Hvad Loves of the Angels angår, så hade jag varit vida mer belåten med originalet."
Emellertid framlefde Martina von Schwerin några (fyra) månader i Stockholm, beundrad och firad till den grad, att Brinkman,[1] som den 10 februari sände Tegnér en dityrambisk utgjutelse öfver temat "Friherrinnan är här!", nästan beklagade sig öfver att det "blifvit mode att uppsöka henne, som fordom friherrinnan Staël. Hvarför är hon då så berömd!" Men obeskrifligt lycklig gjorde hon Brinkman med sina besök: "Till och med fysiskt verkar friherrinnans uppenbarelse bland de sina på mig så lyckligt, att jag under hela denna tiden ej en enda gång haft migrän", skref han till Tegnér. Han hade nästan fruktat att återse henne efter en skilsmässa på omkring nio år, då man ju kunde vänta att hon skulle förlorat sig; men nej: "jag finner henne till och med nästan vackrare än förr och i alla afseenden — ej mera mognad, det låter så höstlikt — men väl högre uppskjuten och mera rikt blomstrande". En annan gång heter det: "Uti sitt sätt att vara har hon blifvit ännu mera intagande. Hos hvilken kvinna har man också nånsin funnit en sådan öfverlägsenhet förenad med en så rörande blygsamhet?" Ännu aldrig hade han lärt känna en kvinna — och han hade sett och lärt
- ↑ se Brinkman och Tegnér s. 67 ff.
